"det är underligt med kärlek, sa sophie. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en.
Det är riktigt, anmärkte farmorn. och vad gör man då? Man fortsätter att älska, svarade Sophia. Man älskar värre och värre" - sommarboken av Tove Jansson. blir helt knäsvag av hur otroligt vacker den är.

 

 

av många anledningar känns det värdelöst att skriva någonting alls. Varför skulle jag skriva om januari, äckliga jävla januari. Jag sover mellan sex och åtta, mellan två och sju, mellan sju och elva, mellan åtta och nio, men aldrig den tid jag borde för att orka ta mig till skolan nästa morgon. Jag kan aldrig somna när jag borde, och jag undrar hur allting plötsligt kändes så hemskt. spelar min så vackert att jag dör-lista på repeat, ritar i bästa fall på A4-papper på mitt golv om jag orkar men oftast orkar jag inte, skriver fördjupningsuppgift om israel-palestina-konflikten och mitt huvud verkar sprängas i bitar, dricker bibliotekscaféets kaffe som vanligt tillsammans med olivia och lisette eller klasskamrater och "letar efter tonlägen där vi kan vila" - lina ekdahls Diktsamling, så fint. Skjuter undan tankar, vid någon punkt blir det bara meningslöst att sakna varandra, och man inser att det inte längre finns någonting värdefullt eller praktiskt med att fortsätta. Död åt sömnlösa nätter, jag saknar dig, jag kommer alltid, alltid, alltid att sakna dig. Och det vet du för det har jag sagt och det har du sagt och sen är det ingenting mer med det nu. nu jävlar lägger vi av, tack.

 

Vad ska jag skriva? allting känns tröttsamt, på ett sätt där det inte är så fint att försöka romantisera det. bläddrar bland böcker, lyssnar på tankesmedjan och ligga med p3, söker jobb, lagar mat och bakar bröd, använder mina sommarskor i många minusgrader, äter frukost mitt i natten, sover med min finaste Alex, lyssnar på Leonard Cohen, tänker mycket på andra städer och tittar på gustav klimt och egon schiele-bilder och köper kaffekoppar. allting i någon slags bryr-jag-mig-ens-om-något-av-det-här-dimma, fast det vet jag att det gör jag. Det är det där tillståndet som karaktäriseras av en väntan utan att det borde vara en väntan.

 

-

Bob Dylan sitter vid mitt köksbord,
Andy Warhol sitter vid mitt köksbord
Han tänder en cigarett,
och bävar.
Jag äter min frukost i lugn och ro,
och tänker inte så mycket på det.