Bruno K. Öijer

den absurdaste prosan håller mig just nu sällskap om kvällarna. blir nästan lite rädd fast att det är vackert på ett lite smutsigt sätt. Vet mest att han är en gud när det kommer till detta.

 

"älskade louise, härinne är fyllonas årstider på sin höjd en hostattack. till & med skuggorna tuggar huvudvärkstabletter. kyparn är känd som closing time-hamlet. flisan från ditt trappräcke blir mindre & mindre. vi måste träffas. jag drömde att vi stod på din bakgård & vek ihop ett nytvättat lakan. molnen möglade över oss. du hade en mikroskopisk blodfläck på kinden. jag gnuggande bort den med min saliv. en röd cirkel spred sej över hela lakandet. jag var ledsen att jag förstört allt, men du skrattade och sa att jag var svartsjuk." 

 

"vi uppfann & pusslade ihop en trapetskonstnär, som skulle få leva tills han botat oss från varandra".

 

"vi kom ut från 'min natt med maud'. du kysste mej bakifrån i biograffoajén:
- jag vet att du förlåtit mej.
människorna trängde sej emellan. jag bet tag i ditt hår.
- lova att du finns.
- jag lovar."

Åh så traumatisk sista stycket där, påminner mig om när jag var superdeprimerad och var tillsammans med Cecilia och vi hade sett A Beautiful Mind som handlar om nå schizofren matematiker och jag freakade ut totalt och visste inte om hon fanns eller inte, fyfan det var tider.