Enyas bilder! i väntan på att jag har råd att framkalla min engångskamera.

och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. jag har nog haft en blandning av de bästa och stundtals värsta dagarna i mitt liv, men det sista är nog inte riktigt sant om jag tänker efter. det finns ingenting värt att romantisera om från peace & love, det var bara precis som det var och ingenting kan göra det varken fulare eller vackrare. i princip har jag varit full fem kvällar och nätter och mornar i rad och att stapla till bajamajorna i leriga kängor hur kissnödig som helst tidigt om morgonen då man vaknar och allting snurrar och läpparna är ihopklistrade av hur torr man är i munnen och runtomkring en är det bara så jävla mycket misär, så har jag tänkt vareviga gång att jag! ska! aldrig! mer! dricka! och då har självkännedomen sällan varit sämre för några timmar senare är allting roligt igen. jag har hängt med så otroligt fantastiska och roliga människor och hela världen har vinglat och jag har gråtit floder och skrikit åt någon jag älskar och tänkt att nu ordnar det sig fan aldrig, och sedan orkar man ingenting annat än att däcka helt tysta bredvid varandra i tältet. men det finaste av en vän, när någon håller om en när man gråter! och jag har gjort kanske den mest destruktiva handlingen av dem alla, men: att hångla med flickor i ens eget tält. och jag har vinglat i husvagnar, kissat på de konstigaste ställen och gapskrattat med göteborgare och pratat göteborska hur många dagar som helst, dansat som bara den, till lars winnerbäck den svenska björnstammen och då är allting underbart för vi kaosar bort oss totalt. kent i ösregnet och jag är sjuk sjuk sjuk då han drar in mig under ett träd och kysser mig. och jag tänker att jag behöver aldrig ta mig härifrån, men hur länge kan man egentligen vara kär i en och samma person. och det finaste vi blivit kallade är kärleksanarkister. folk skriker hela tiden utanför vårat tält, och kastar mat, eller dansar, eller kissar, eller spelar samma låt om och om igen, men det bästa är när man finner ett tredjedels ölflak i ens förtält. jag duschar inte på fem dagar och vi äter billys panpizza och knäckebrödsmackor med makrill på, fruktsoppa thaimat och mentos. och vi tillbringar fyra timmar på sjukan med en vän som satt sig på en öppen konserburk och behöver sy fem stygn. man somnar med lager av kläder då det är så kallt men om mornarna kastar jag av mig allt i panik då tältet förvandlats till en bastu. sista kvällen får vi värt tält uppskuret, men då bryr man sig knappt om någonting längre. vi dansar så vi nästan dör av vätskebrist under skrillex och jag ramlar i moshpiten och hamnar under alla människor men det är okej, det är nästan bara roligt. haha nej nu ger jag upp! hur beskriver man ens någonting som pågått i fem långa dygn och som varit så jävla roligt.