Sommarmeuforilankoli

Jag ställde mig naken framför spegeln och fann tanken att jag var vacker; höll om den ett tag och drunknade sedan i dessa rums tomhet, den rymd de tar upp till ingen annan nytta än att skrika mig rakt i ansiktet.

Och jag behöver lyssna på Ryggen fri med Ulf Lundell resten av denna natt, låta den omfamna mig med revbensknäckande kraft.

Tills nästa morgon vrider upp världen.

(allmänt om att vara ensam i lägenheten på pedagoggränd)

(vi spelade gitarr och sjöng och albin började gråta för solnedgången var så vacker)

Idag: Albins rum kvävs av rökelsedoft, jag finner den mjuk och vänlig, aningen målande. Han har ett fönster just innan väggen övergår till tak, och där flyter en flod av solstrålar in, vari den hud rökelsen ömsat skimrar. Men inte ens då är världen aningen vacker. Den har slutat andas, men ändå är den försänkt i grönska.

(vanlig textbråk, efter vi ätit pizza på Christophers balkong och bränt rökelse hos Albin.)

Stockholm under mina bara fötter. Vandrar med sandalerna i handen. Värmen är kvävande, gömmer sig under min hud som en hemlighet. Fläktens försök att jaga bort hettan påminner mig om ljudet av ett vattenfall.

(bodde hos Caroline några av sommarens varmaste dagar)

Världen känns hänsynslös och kollosal. Obrydd. Regn faller som på kommando från en tung himmel. Jag går omkring i mammas gymnastikskor och spottar på marken. Allting känns som en gegga. Kanske sover jag fortfarande och efter att ha stuckit asp i form av sticklingar hela dagen är det här det enda min hjärna kan förmå att skänka mig: mina fötter som slår mot grå asfalt.

(halvflummig text efter första dagen på jobbigaste sommarjobbet)

(minns inte vad tanken med detta inlägg var, så jag slutar nu)

ryggen fri är så jävla bra, var typ första låten av lundell som jag gillade