igår var jag alldeles ensam i huset och jag åt buljongsoppa badandes i vårsol. sova fyra timmar i mammas säng för att min egen är för tom just då.

Sedan åkte jag till bibliotekscafeét och satte mig att vänta på Felicia. bästa känslan att vara lycklig på bibliotekscafeét och luta sig mot en soffa med fötterna på stolen framför en med musik i öronen och se ut över alla människor. jag drack tre koppar thé, pratade med Felicia om nästan precis allt och så tänkte jag. Är det nu allting ska vända och bli bra? Kan jag äntligen få känna mig som en hel människa igen. Kan jag få känna mig som jag? Och jag tror att det här har så himla mycket potential och herregud vad lycklig jag känner mig. Även fast mitt fysiska tillstånd är ett vrak och jag nästan inte kan äta någonting alls. så. Skulle ingenting kunna göra mig gladare just nu.

Vi tillbringade kvällen hos Albin, drack kaffe och thé lyssnandes på musik och med att bara prata ligga på golv och skratta tills det känns som man ska gå av. Vad som än händer nu så har allt det här hänt och jag kommer skriva så himla mycket dikter nu. Har skrivit fler sidor i mitt anteckningsblock bara de här dagarna än vad jag skrivit sammanlagt sedan i somras. Och så sitter han mitt emot mig och ritar kaffekokare i sitt kollegieblock.

Vaknade klockan halv fem på morgonen och kände saknad. Och tänkte. såhimlaknäpptdetblev.