it's a still life water color, of a now late afternoon, as the sun shines through the curtained lace, and the shadows wash the room. And we sit and drink our coffee, couched in our indifference, like shells upon the shore. you can hear the ocean roar, in the dangling conversation and the superficial sighs, the borders of our lives. detta är så ohyggligt vackert att jag dör litegrann.

Annars så, vintern är för kall för mig, det känns värdelöst att låtsas att det är roligt att vara utomhus när man fryser tillräckligt inomhus. dagarna hemma i skogen tillbringar jag med att lyssna på podcasts, dricka kaffe och öl med pappa, lyssna till min brors gitarrspel, vända på dygnet och måla så lakanen blir kolfläckade och läsa böcker. A hazy shade of winter, det har väl hänt lite för mycket på sistone, och jag vill mest krypa ner någonstans där det är varmt och slippa svettiga dansgolv och illasmakande alkohol som förvandlar ens hjärta till någonting fragilt, för det är ju bara efter för många starköl som jag förtvivlat kan viska i någons öra jag saknar honom så jag dör det känns i hela hjärtat hur mycket han fattas, och du lutar din panna mot min och säger att han borde försvinna nu. Men han är kvar, han dricker whiskey och vi fyllesmsar och det finns väl någonting som gör mig tillfreds med att du säger att du har lika ont som mig, och det är väl fint att prata om att man ska ses men det är väl inte riktigt sant för nästa morgon kommer vi vara nyktra och då är du för feg igen. Du skrev din musik på öppnade kuvert placerade på bordet alldeles vid din säng där vi hade våra ölburkar, och du spelade alla de nyskrivna låtarna för mig även om det var mitt i natten och jag tagit sista nattbussen från en hemmafest och hur i helvete skulle jag orka lyssna på de låtarna på en onsdagsklubb där vi inte ens kommer hälsa?

 

luften är alldeles kall och du håller mig i handen och vi röker varsin cigarett och somnar i min säng och just nu är det allting jag vill göra. Det blir omärkligt alldeles vitt ute, och det finns fortfarande få saker som känns så fina som att sitta mittemot varandra på bibliotekscaféet och luta sig över bordet för att kunna kyssas. 

Jag och mina bästa dricker öl ur thékoppar och mina ben känns svaga och vi dansar halvhjärtat på folket hus och jag får blåmärken på låren och vaknar tjugo över tolv nästa morgon och orkar inte tänka efter så åker till bibliotekscaféet med ens för att möta upp olivia och lisette. Allting inom en gör väl ont på något vis, men det känns svårt och drygt att förklara varför. Jag täcker mitt fönster med vita spetsgardiner och våren kommer väl någon gång. tills dess

sträckläser böcker dricker green eko lager arvid nordquist-kaffe och vi lyssnar på liveversioner av simon & garfunkellåtar och älskar tills vi inte orkar mer. Det är det finaste.

Och jag vaknar medan han fortfarande sover och lyssnar ikapp på tankesmedjan och dricker alldeles vanligt earl grey och ritar. tills det blir alldeles tyst och lugnt i huvudet då vaknar han och vi kan pussas lite till.

 

Så är det väl nu och skolan får helst aldrig mer börja igen för jag vill inte ens ta mig ur denna dvala just nu. Det känns mer välbehövligt än något. Balanserar mellan inspiration till tusen och ingen inspiration alls att apatiskt stirra upp i taket till att känna hjärtat slå. det är bra.