det här är så himla knäppt och låter så himla fult men han är det mest estetiskt tilltalande jag någonsin varit med om och jag får ont i magen då jag tänker på allting som hänt och hur mycket som kommer krävas för att det ska kännas så bra som det någonsin gjort igen. Allra längst inom mig dolt bakom massvis av förälskelse accepterar jag egentligen ingenting av det här. vi läser böcker ser på fransk film lyssnar på p3 promenerar röker minimum och ägnar åt oss enkla saker och läker sakta, sakta. Jag visste inte ens att jag varken hade tid eller lust att ägna mig åt så pass tidskrävande och psykiskt jobbiga saker längre, men jag antar att jag tror att det är värt något. men känner mig lätt psykiskt störd då frustrationen kryper under skinnet. gah. Lever vid mitt öppna fönster.

Nä, nu tar vi oss samman här. Vad fan.