Jag vet inte varför, men första kvällen efter urkult får jag alltid en slags känsla av hur hösten kommer att kännas, och jag vet inte heller varför det alltid känns lite ångestladdat (fast egentligen vet jag ju det). men mysigt också på ett vis, om jag minns att allting kommer reda sig. Urkult förresten; ungefär allting som varit jobbigt nådde sin peak, plus mitt ryggproblem som till sist gjorde det smärtsamt att göra någonting annat än att ligga ner, men sista kvällen skiter vi i allt och dricker oss fulla i sebastianshusets café och dansar som galningar till transglobal underground. just då är jag ganska nöjd. och sparar dessa ögonblick av perfektion närmast hjärtat för just nu vet jag inte så mycket annat.