Jag försöker provocera fram olika sorters känslor mest för att känna efter. Men det känns som om jag redan väldigt snabbt men ändå noggrant lagt allting som har med honom att göra bakom mig. Ärligt talat är det lite snopet. Att nätterna varken är sömnlösa eller jobbiga, att dagarna inte handlar det minsta om att vi inte är tillsammans länge. Att absolut ingenting handlar om det. Ibland inser jag mig att det gått dagar utan att jag ens tänkt på honom och när jag väl gör det känner jag allra mest ett obrytt jaha okej. Saknad, längtan, kärlek, sorg, ilska, vad fan som helst men det är knäpptyst. Jag går förbi alla platser där vi spenderade de sista kvällarna och han förklarade att det är du det är du och ingen annan, och känner inte ens ett hugg någonstans. Det hade till och med varit fint att känna en viss sorg, nu känner jag bara någonting som liknar frustration över att jag inte verkar bryr mig, trots att det egentligen är bästa tänkbara scenario tycker jag att det är sorgligt. Jag vet att det inte handlar om att det inte var på riktigt för jag minns fan ingenting som varit mer på riktigt, det känns bara så jävla onaturligt med denna obryddhet. Allra mest är jag rädd för att det ska komma någon gång helt plötsligt då jag inte alls är beredd längre, men det känns inte ens som om det kommer hända.

I takt med att hösten smyger sig på blir mina nätter längre, alltså som det ska vara dricker jag thé/kolsyrat vatten, lyssnar på paul simon och sorterar textbrott och sover med öppet fönster. Nanna Johansson, det bästa. Lånar Scum manifest (äntligen bokat biljetter!!), flyttar återigen in mina eftermiddagar på bibliotekscaféet, söker brutalt många jobb cyklar dricker kaffe och allting har en overklig kappa över sig. Vad finns det mer att säga. Jag vet inte.