Du är av den värsta sorten.

Vi går helt tysta bredvid varandra och du ser rakt fram då du säger: Du är det bästa i mitt liv. Sedan stannar du och kysser mig hårt.

Om nätterna håller jag hårt om en fallande stjärnhimmel. Du pratar tyst rakt in i min kropp och jag täcker för alla hål för att du inte ska kunna krypa in någonstans, bävar för den dagen då du tar upp varenda tom yta. Släcker tyst alla lampor i min lägenhet, krossar glödlamporna, för säkerhetsskull.

Klipper sönder mina gardiner. Nu är mitt fönster ett tomt skal. Och verkligheten är bländande vacker.

men:

gnistrande former av mörker rör sig genom mitt vardagsrum
jag kryper ihop längs med väggarna
och vänder mig inåt.

*

Förövrigt, en helt fantastisk låt: Andrew Bird - A nervous tic motion of the head to the left