här kommer några tankar från mig mitt i natten.

jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle ha en klassisk vit klänning på studenten, men sedan hittade jag denna på en loppis i stockholm så det får duga såhär nu. annars så känns det som om världen aldrig tett sig vidrigare och jag verkar gå runt med en känsla av obehag i magen allt som oftast, kanske skriver något om det nångång snart för det känns som jag ska gå av här i min bubbla. det är lite som att känna sig handikappad, när en ska argumentera om saker som för mig är lika självklara som att andas, när behöver man förklara det för någon? detta har jag iallafall tänkt på hela veckan och känner mig ganska tom inuti av att vara en del av den värld som låter väldtäktsmän gå fria, läs även detta om steubenville och våldtäktskultur. på riktigt, läs det verkligen. förutom det uppenbart vidriga i situationen undrar jag lite var den kommer sluta, när det inte längre finns en instans i samhället som kan "skipa rättvisa" tänker jag att människor tillslut helt kommer sluta vända sig till den och istället ta saker och ting i egna händer, vilket jag inte tänker kommer sluta så bra med tanke på utgångspunkten. känns som att bevittna ett samhälle i förfall och på sms skriver vi om att störta civilisationen, det är väl vackert. men så sorgligt. ordagrant är jag tom på ord.

 

jag lyssnar på tankesmedjans podcasts på mobilen var jag än går vilket resulterar i att jag trots allt har ett leende på läpparna för det mesta, blev även lite euforiskt av detta korta p1-klipp som sändes i torsdags och som jag tycker alla borde lyssna på för det är så enkelt och tänkvärt och verkligen mitt i prick. det är iallafall en liten radiopjäs om när carl bildt ska bli hämtad av polisen och hans sekreterare undslipper sig frasen "men om det fanns någonting han skulle kunna bli hämtad för, då skulle han väl inte vara vår utrikesminister?" så bra!!!!! annars så känns det som om allting står för dörren, men sommarvärmen gör mig så trött att jag somnar mitt på dagen och ligger och vrider mig om nätterna för att värme är så jävla obekvämt. värmen från någon annan kropp känns besynnerligt långt borta och jag undrar om jag bör avsäga mig allt, avsluta alla dessa kärlekshistorier men jag kommer som inte fram till något. när jag kommer hem har du kysst en av mina bästa vänner. jag vet att det varit ett perfekt tillfälle att bryta ihop, att aldrig mer vilja se dig igen, men jag kunde knappt bry mig mindre. det är så otroligt befriande när sådana saker slutar spela någon roll. jag tror fortfarande att jag skulle ringa om det kändes som jag skulle dö för då skulle du aldrig göra någonting fel och det är bara där jag vill ha med dig i bilden. allting annat markerar jag som oväsentligheter och raderar dem försiktigt.

 

trots att ett slags lugn verkar ha flyttat in i min kropp känns det stressat ibland, att komma iväg bortåt och bortåt. eftersom jag ägnat de senaste månaderna i princip det senaste halvåret åt att tackla vad som tidvis känts som en oöverkomlig ångest och cirka all ork gått åt till att försöka andas normalt och hålla den förtvivlat hemska känslan åtminstone en centimeter bort för att kunna göra vardagliga saker så är det plötsligt med en lättad känsla jag ser på det där som finns efter studenten. det känns lite som att återuppta en del av en som sovit en hel vinter. typ något som gömt sig och väntat på bättre tider. nu ska jag sova.

 

dricker det bittra kaffet på bibliotekscaféet, har hjärtslitande kommer-det-någonsin-bli-bra-samtal på nya konditoriet, förälskar mig i jonas sjöstedt, testar nya tekniker för att inte återfalla till ångest någon exempelvis ring någon du älskar och prata om det istället. snittar att skicka in ett skolarbete per dag och ålidhem blomstrar.  en tisdag när jag går från åttans buss går jag förbi två män i tjugoårsåldern som sitter lutade mot ett träd och spelar gitarr och röker. träden målar av sig själva på betongbyggnaderna och jag bokar som hastigast en biljett till stockholm. fyrtio minuter senare sitter jag på ybussen som känns vänligt bekant och tio timmar senare klockan sju på morgonen går jag nerför backen som leder hem till caroline.

 

i stockholm kommer regnet och går lite som det vill, men det är ett varmt regn som doftar då det landar på asfalten. körsbärsblommorna har just slagit ut i kungsträdgården och det verkar vara sommar. gustav har fått låna en lägenhet av någon på sitt jobb så där äter vi dumpstrade vindruvor, dricker chaithé och pratar aktivism och kärleksanarkism tills klockan blir mycket. jag får träffa en person som heter fabian, han är två meter lång och oerhört vänlig och klok. jag undrar stillsamt hur jag klarat mig utan personer som delar min aktivism så länge nu. nästa kväll beväpnar vi oss med färg och skriver behövliga meddelanden utanför några företag som har sin del i vapenindustrin, kategoriserar det som den bästa känslan.

 

vi dricker öl i tantolunden, hamnar i ett kollektiv i solna där någon hängt upp fina teckningar på väggarna, lyssnar på detta alla är trötta lite olyckliga lite lyckliga mest lyckliga och regnet trillar stillsamt. en kväll har jag feber så jag och caroline virar in oss i filtar på verandan tänder ljus och dricker varma drycker.

 

01:26 skriver jag en knäpp anteckning i min mobil som jag bara vill skaka på huvudet åt nästa dag, men det gör inget för de där händerna som dröjer sig kvar vid ens midja en sekund för länge är bara en så mysig känsla att jag tillåter det att brusa i kroppen för några minuter. jag och caroline går vid vattnet vid fridhemsplan där träden givit vika och hänger ner i vattnet som sorgliga men vackra kreationer. vi fikar i timmar på café string och en söndag undflyr jag, fabian, lovis och gustav värmen genom att istället kura ihop oss i källaren på kafé 44 och lyssna på information om kommande g8-protester i storbritannien.

 

nästan en vecka senare sitter jag i en hertzbil och får gratisskjuts hem till umeå. har fått ett jobb förresten, kanske berättar mer om det senare. 

 

 

en bild tagen av sofia utanför dovas

 

idag stiger jag upp tidigt, äter digestivekex till frukost och skriver klart ett energiarbete om förnyelsebara energikällor, lyssnar på bästa institutet och försöker tänka ut saker medan solen försvinner bakom molnen kommer tillbaka igen och fortsätter så. Jag älskade dig som sexton, idag blir du sjutton. Och jag är fortfarande nitton. Jag städar lite i köket medan min rumskamrat sover, har haft konstant ont i huvudet i flera dagar och försöker tänka att jag visst är lugn över saker och ting även om jag i ren ilska gråter bakom skolbyggnaden för hur fan kan ett systemet vara så noga uträknat att man blir en idiot om man väljer att rätta sig efter det? Jag har skrikit min rektor rakt i ansiktet och smällt igen dörren till hans kontor och han frågar hur det känns. Jag går hem till Freyr för att inte råka döda någon som det känns, och vill bara bli av med högen av skolarbeten som jag egentligen inte bryr mig om för att istället kunna vakna om morgonen och känna att idag kan jag måla, idag kan jag läsa hela dagen, idag kan jag skriva hela dagen, idag kan jag göra någonting som känns bra på riktigt.
en vän skriver så himla fina ord till mig, det bara brusar i kroppen. "Jag älskar ditt upprorshjärta. Låt dem aldrig komma in" Idag ska vi på vernissage på Konsthögskolan och sedan åker jag hem till mina föräldrar. vi hörs.

 

 

 

 

 

 

tycker om er så mycket!

som jag skrev om göteborg en gång en hjärtattack utan första hjälpen, blir umeå en inre kollaps och jag flyr i en främmande bil nio timmar söderut och flyttar in hos en bästa vän min caroline i en vecka. Jag sover på en madrass på hennes golv, vi dricker thé tillsammans om kvällarna och jag flyttar ut all min ångest ur en kropp som blivit så trasig som successivt verkar ha gått sönder utspritt över en hel vinter. Min första kväll i stockholm vandrar vi omkring i hennes kvarter nu ganska välbekanta för mig och jag tänker att jag kommer inte dö längre jag kan skratta åt min ångest istället för den förstör mitt liv och absolut ingenting får förstöra mitt liv så som den alltid fått göra. medan snön förbereder sig för att smälta i umeå dricker jag öl på nya platser i stockholm med nya personer och min ångest är livrädd fruktar för sitt liv jag åker tunnelbana full och lycklig och F skriver "sommaranna. Du blev det idag jag har drömt om det" och jag vet att det är mitt jag när jag är som lyckligast. 

 

Jag och Caroline tillbringar otaliga timmar på Il caffé där det verkar vara en slags religion att man måste ha en macdator men det har ju inte vi, hon pluggar näringslära och jag söker jobb frilanssamarbeten läser dagens nyheter svenska dagbladet carlos ruiz zafón och dricker presskaffe. På tisdagen med gårdagens rus fortfarande i blodet tittar jag på hilma af klints utställning på moderna museet och förälskar mig i den totalt. vill helst aldrig gå därifrån, annat fint är att ett verk av en av mina favoritkonstnärer rené magritte finns i deras samlingar, och en utställning med surrealism som tema. Jag har vätskebrist och går omkring bland tavlorna med någonting som känns som musik i huvudet. Stockholm är soligt och jag möter Gustav vid torget utanför slussen. Han säger det var längesen, och jag tänker att han ser ut som martin schibbye och att han är så fin i alla sina färger och att han pratar så himla lugnt och att jag vill flytta in i den känslan. Vi möter upp några personer från Ingen människa är illegal som för övrigt är en av de allra bästa nätverk jag vet och vi hjälper dem med matudelning i ett förfallet gammalt hus där vattnet i kranarna är iskallt men människorna underbara, kanske det vackraste jag sett på mycket länge när vi behöver skynda oss till tunnelbanan eftersom ordningsvakterna sysslar med sitt vidriga reva-projekt och en kvinna som är med oss med mycket arg bestämd röst argumenterar med dem om den värld hon står för, och han har pistol i bältet och någon slags inbillad auktoritet men hon är så vacker och jag undrar om han förstår vilka syften han egentligen tjänar. Gustav och jag säger hejdå vid tunnelbanan, säger det var fint att se dig.

 

det är någonting visst med islänningar. varesig han är en bästa vän, en älskare, en förälskelse, ett svin, en som gör alla de knäppa sakerna, en som gör allting det alla vill men inte kan, en som försvinner, en som kommer tillbaka, en som man ibland kallar för totalt jävla dum i huvudet men annars alltid för en av de allra viktigaste. Det kanske är en chansning, men jag tänker att vi kommer må bra av att umgås på en annan plats än de gator där det är en osagd lag att man inte får kyssas sålänge man inte är alkoholpåverkad fast man vill fast man vill det fast man inte ens är förälskad men att det ändå aldrig slutar kännas som en speciell känsla.
Vad ska jag säga? vi missförstår väl inte varandra längre, vi förstår väl varandra äntligen. "du är en vers av kärlek av smuts av någonting helt fruktansvärt onämnbart förnimmbart knappt det" Vi dricker öl mitt på dagen på en uteservering och jag kedjeröker som förr, som alltid med honom. Solen är sommar man behöver inte ha mer än linne på sig, vi köper kaffe på 7-eleven tittar på alla människor, du stryker en hårslinga försiktigt från mitt ansikte och säger nästan hänfört "du har fått fräknar. det är så himla fint". På kvällen köper vi öl och pizza och sitter vid ett krön i vitabergsparken medan solen faller, vi åker några snurriga stationer beställer in mer öl på någon pub jag inte minns namnet på, jag håller för dina ögon försiktigt kysser dig och för allt i världen: kanske har vi insett saker. Jag dör om vi inte insett saker. du somnar med din andedräkt i mitt hår.

 

18/4. det regnar. Jag kryper ihop i mitt rum kommer hem från skolan och kokar kaffe och är osäker på om det någonsin inneburit en större ansträning att stanna kvar, i alla dess olika bemärkelser. undrar hur det känns om man på riktigt tror skolan är viktig och undrar hur det känns att ha prestationsångest. Jag har mest ångest inför mig själv för att jag, på så jävla tvivelaktiga grunder, tänker anstränga mig för att klara av att gå ut gymnasiet, då jag önskar att jag hoppat av i vettig tid. då jag verkligen önskar att jag hoppat av för ett år sedan och gjort någonting bättre. det känns som om du jag vi snubblar omkring och hoppas trampa rätt. detta är väl det tillfälle i ens liv då det krisar och jag inser; nu har det bott i mig för länge. nu jagar jag ut det för annars dör jag. 

och så en liten lista om hur det känns när någon bara beter sig så jävla dumt

 

 

 

 

lyssnar på Håkan och väljer låtar till studenten. Dricker svart kaffe tillsammans med min älskade Olivia på bibliotekscaféet. gör en minmal mängd skolarbeten trots en allt större och växande hög, trots bara fåtalet veckor kvar. det är så äckligt väder ute. Skriver till någon man varit förbannat jävla superkär i en gång "jag tänkte skriva till dig medan umeå regnar bort" och skickar det precis hundra mil bort. Pratar med alla om allt, gör slut gör slut gör slut. Möblerar om i precis hela mitt rum, planerar performances till nutida konsten och tänker att jag ska hålla mig lugn oavsett vad som händer nu för hur fan skulle jag kunna göra någonting annat. Hur fan går det annars, orkar inte ha mig själv emot mig. Fötterna på jorden, lägg din energi på rätt saker nu. nu nu nu nu. Det är väl den där insikten som äntligen börjar landa, fast mark under fötterna. Gustav skriver "det är lite roligt med dig. Vi har knappt träffats, men på nåt sätt känns det ändå som att jag känner dig".

 

 

 

ett fel närmare rätt, om man nu ska se det så. vi blir alldeles för berusade, det känns som om jag utan en tanke på det råkar avslöja någonting så jävla dödshemligt- genom att bara minuter innan vi ska ta bussen därifrån så snabbt jag bara kan ta på mig alla mina kläder störta nerför verandan springa ut på vägen upprepa "jag klarar det inte, helvete, fan jag klarar det inte" och gråta som jag inte gjort på så jävla många månader. Ett fel närmare rätt. Fötterna på jorden, kom igen då hjärtat, kom igen då hjärtat, dö då. 

Plötsligt är han där och lyfter upp mig på sina axlar så vi inte behöver missa bussen och jag säger absolut ingenting när han frågar varför jag är ledsen. Jag är ledsen för -hjärtat du måste dö- hållkäftenmigsjälv. Jag röker tre cigaretter på raken -andas för fan- och knuffas bara för att han ska hålla mig nära och vi springer från busshållsplatsen som vanligt. 

 

Jag skrattar när vi kommer hem och han försiktigt trycker mig mot väggen och kysser mig, det är fest i huset och vi sover i källaren för att jaga tystnad. 

 

Jag sover så jävla dåligt. Vi brottas på låtsas i din säng, jag mår illa som vanligt och äter mintpastiller och röker på verandan. Vi folkkökar och du köper kaffe åt mig och jag möter ylva på bibliotekscaféet för att prata om allt, som känns ungefär precis såhär och såhär och på lite andra sätt. josefin säger såhär till mig "alla som måste vara kvar i ens liv kommer att vara det" och jag tänker att ja någonting värre än så kan väl inte livet ha planerat, det vore ju bara förjävligt annars.

 

antar att vi tar oss samman igen, och igen, och igen, och igen.

 

 

 

vi faller på måfå tills vi faller isär. en dödstalande mening om allt. förövrigt, detta går nog. Jag, efter fem månader, finner rätt i detta allt; lättnaden då jag inser att hejdåkyssar är av vag betydelse även om jag älskar dem, älskar dem i själva verket så jävla mycket, men; du som pusselbit, och ingenting annat.

 

Rescontra. Packar ihop mina kläder färger böcker och flyttar tillbaka till lägenheten efter två veckor av tidvis ångestfylld tidvis behaglig tid hemma hos mina föräldrar, kommer mest sakna alla öppna ytor och dagliga kaffepauser tillsammans med min pappa (och att slippa behöva laga mat hela tiden såklart). Det är onsdagskväll och jag och Freyr köper folköl som vi dricker och försöker lösa alltsammans åt varandra, men det är för svårt. Vi vaknar tidigt av solen som liksom alltid kollapsar in genom fönstren, lyssnar om och om igen på to build a home och jag sitter i köket och läser strindberg och ringer olika frustrerade söka jobb-samtal. 

 

Går en flera timmar lång promenad tillsammans med Sofia och tar igen månader, dammar av mitt rum och gör det beboeligt igen, läser ut Strindberg och börjar läsa Jan Myrdal (så jävla bra) och försöker sova ett okej antal timmar om nätterna. Ren överlevnadstaktik, reder inte detta sig nu så dör man fan. och är helt säker på att det kommer att gå bra just därför.

utkast 6/4, 7/4:
 

 

 

 

en dag dricker vi kaffe mittemot varandra på bibliotekscaféet, jag har inte varit där på en vecka och under tiden har det blivit vår utomhus och jag har ställt upp ett staffli i vardagsrummet. Vi köper akrylfärger, jag lyssnar på ebba grön och asfalten är alldeles ren från snö och jag undrar om det är någonting vi bör vara sorgsna över.

 

men.

klockan är två på natten och jag sitter i en taxi och vägarna är alldeles tomma förutom trafikljusen och jag har förfrusit mina händer genom att försöka lifta i två timmar, du är full och arg och ledsen och jag berättar aldrig för dig hur jag tog mig dit, du lyfter upp mig i hallen och håller mig nära dig i minuter känns det som vi kysser varandra bland dina lakan och somnar halv fem på morgonen så nära vi bara kan, nästa morgon finner jag att min tandborste står kvar i erat badrumsskåp, efter fem långa månader rasar solen in genom dina fönster, jag ligger på rygg och blundar och lyssnar till ditt gitarrspel, vi äter hämtpizza från dagen innan till frukost, du säger såhär: ditt hår luktar sommar. ditt hår luktar den sommar vi hånglade på eran gräsmatta. ditt hår luktar den sommar vi drack tjeckisk öl i erat garage. jag borstar tänderna i köket, det är lika stökigt som det alltid varit, när vi sagt hejdå på verandan och skiljts åt för att gå åt olika håll vänder du plötsligt om för att kyssa mig, jag säger ingenting kysser dig bara tillbaka och sedan går jag. 

 

det är min vackraste historia dessa dagar. någonting annat: Du och jag röker ute i ingenstans sittandes på en gammal träbro med isen under oss som spricker, det är april, du fyller sjutton om en månad, jag tar studenten om två månader, det är så jävla vacklande alltihop. Jag äter frukost på bibliotekscaféet tillsammans med Strindbergs inbillade sinnessjukdom i bokform, åker hem och målar en kaffekopp och lyssnar på Dylan i högtalarna. så är det med den saken.

 

all denna sorg börjar lämna kroppen. Fötterna på jorden. Fötterna på jorden. 

 

skriver detta till Josefin: den enda vägen uppnåt nu är ner. slut på att inte våga för att man är så jävla rädd för att plötsligt få ångest och inte kunna hantera någonting. Det är lördagskväll och det känns som augusti, det känns som september, det känns som oktober, vi dricker öl på den bästa platsen spelar hello seattle högt och har viktiga samtal i köket skrattar som om jag ska sprängas av lycka vi blir fulla på folköl som om det var sommar och dansar till håkan masshysteri the smiths på scharinska, vi går en trappa upp och du säger om och om igen livet är så jävla knepigt just nu, jag tänker vagt att jag är skyldig dig så många lösningar, om jag bara kunnat, alla de gånger du bara fattat precis hur du ska göra vad du ska säga för att få mig att känna mig lugn; de enda ord som någonsin fungerat när jag misslyckats med min egen konversation med mig själv. det är otroligt trösterikt.

 

 

alla dessa böcker i biblioteket i vår källare alltså, blir nästintill euforisk

 

 

imorse läste jag ut Brott och straff, och min första tanke var att gå direkt på Bröderna Karamazov, hittade den inbunden hemma på åttahundrafyrtio tunga sidor vilket efter lite eftertanke kändes alltför ohanterligt att gå och bära på, så medan jag söker efter den i pocket tänkte jag läsa denna som jag hittade bortglömd ute i vår stuga.

 

 

en mental fras: du räddar mitt liv, du räddar mitt liv, du räddar mitt liv, du räddar mitt liv. Jag känner mig lagomt villrådig, som istället för att - supa måla röka sova gråta läsa skriva bryta ihop - liksom blöder invärtes istället sitter alldeles stilla för att jag inte ska råka lämna någon del av mig själv någonstans; som det känns iallafall. Det är som om jag måste känna varenda brytning av ångesten för att den till slut ska kunna lämna min kropp, som om den på något brutalt vis måste fullfölja någonting för annars är det ingen idé. Jag är alldeles utom mig, tänker såhär; om detta vore en allvarlig sjukdom skulle jag dö för jag gör ingenting åt det, jag låter den bara verka. Uppdrag nummer tre av F, jag ska ta mig in till stan på långfredagen och möta någon jag inte känner vid en busskur klockan 1830 och följa med på fest. De dricker massvis av vin, jag sitter ihopkurad i en soffa, får cigaretter och ute på balkongen när alla blivit fulla, invirad i en filt, tänker älskade tankar. "Jag vet att jag varit en väldigt frånvarande vän i vinter, men jag bryr mig om dig väldigt mycket", vi tar andetag och jag somnar sommartid 0430 utan ångest.

idag dricker jag den första koppen kaffe på säkert en vecka för det känns för första gången som om jag ätit tillräckligt mycket för att min kropp inte ska må dåligt av det, skriver en sida projektrapport och -andas-andas-andas-andas-andas-andas-andas-

 

förövrigt: tycker denna intervju är lite fin, och tänker mig en värld där folk blir så less på samhället att de börjar bosätta sig i sina bilar för att bara få vara ifred. lyssnar på denna och denna låt, och köpte en kaffekopp på Schmäcks utförsäljning som jag tyckte var fin, här är den med iphonekvalitet och i randoformat:

 

 

Igår bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar ett tag, för jag har inte kunnat äta ordentligt på två dygn, min rumskamrat är bortrest och en tom lägenhet kändes bara så jävla tomt. Jag gör ingenting, sitter och tittar på min pappa när han dricker kaffe och försöker med någonting, vet knappt vad. Försöker liksom bara hitta det där som jag vet är rätt. Jag skriver till F, fyfaan varför är du i England nu, det känns ju som om jag ska dö, jag behöver prata med någon som förstår mig. Tills han kommer hem ger han mig två uppdrag per dag som jag bara måste följa, så det är vad jag försöker distrahera mig med just nu, jag kan inte komma på någonting bättre. Det bästa som finns är när personer bara förstår att man verkligen behöver dem just precis nu. Idag var ett av mina uppdrag att jag skulle sätta mig på ett café (inte bibliotekscaféet) och studera människorna runtomkring mig och skriva ner tankar om dem, och när jag hittat någon jag tyckte verkar vara fin så har jag klarat uppdraget.

så det gjorde jag, jag bara skrev utan att försöka skriva det på något särskilt vis, och detta är vad jag skrev:

 

veganbulle + sojalatte tillsammans med lisette. 

 

 

jag kan inte skriva, orkar absolut ingenting annat än att sova alla lediga timmar och röka på balkongen då det är soligt eller sitta och läsa på bibliotekscaféet i bästa fall. detta tillstånd: fy faaaaan. fy fan fy fan fy fan. undrar hur i helvete detta är tänkt egentligen. på återseende sålänge.