idag har jag hängt i ateljén med lisette och druckit pulverkaffe skissat och gjort lite skolarbeten om vartannat. lyssnar mest på kaffe och cigg-listan och tycker att allting känns ganska halvdant så ritar och läser brott och straff istället för att skriva någonting som känns av särskilt värde. 

 

 

6/3, 12/3. "vi ses på bibliotekscaféet och skriver tillsammans" "det blir bra", viskar jag och sedan somnar vi. som om jag skulle kunna komma på en bättre idé. som om det ens finns andra sorters idéer som skulle vara bra. Så sitter vi där och delar på en kopp kaffe för vi är fattiga, du skriver din musik och jag skriver på mitt, och det bränner i handflatorna som om jag slagits. Du säger att du aldrig glömt bort hur min hud doftar, och jag tycker att det är så jävla fånigt men ändå så jävla fint. och sen är det ingenting mer med den saken.

 

 

I veckan har jag varit i skolan tre hela dagar än så länge, och jag förstår fortfarande inte riktigt varför, har äntligen börjat läsa på brott och straff (och undrar om det kommer att gå vägen), köpt 600 gram vaniljdrömmar, tittat på dragonskolans textil c- avslutningsprojekt, hälsat på mina föräldrar och blivit fotad av julia till hennes projekt i konstnärlig tillämpning. tänkte också tipsa om några grejer som de flesta nog sett vid det här laget men ändå: Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask som fick mig att gråta för att det var så jävla bra, angående reva-projektet som nätverket allt åt alla parodiserar på ett så klockrent sätt här. Slutligen radioteaterns chef Stina Oscarson som i denna video pratar om konstens potential i ett samhälle som oftast känns ganska förjävligt att leva i. så himla fint, inspiration nr.1 till mitt projektarbete just nu. Ikväll ska jag och lisette på ordcafé med Erlend Loe på pilgatan, och imorgon ska jag funkisarbeta på Littfest. det allra allra bästa med litteraturfestivalen är att på lördag, kl 12 i idun (missa inte!!!) ska Annika Norlin samtala med världens bästa Liv Strömquist! och ja det var väl allt för nu, tror jag.

 

 

 

 

 

lyssnar på denna låt om och om igen och blir så himla glad. har vaknat, hittat två böcker på 2-handsbutiken runt hörnet, druckit kaffe i min soffa med alex, finslipat ytterligare på projektarbetet och börjat läsa denna bok som jag verkligen tycker om än så länge, samt varit på vernissagen av thereses konstuställning med temat hållbar utveckling, så himla bra, den hänger uppe på folkets hus till 12 mars, gå och titta! 

 

"för allt i världen, somna nära mig nu. nästa morgon din andedräkt av mintpastiller våra nakna ben omslingrade dina mjuka kyssar du är himmel och blå havsdjup med hård botten du är precis som förr. jag lyssnar inte till tystnaden i en tom lägenhet utan mot hans bröstkorg till ljudet av virvlande hjärtslag. Vänta bara ett slag säger jag, och han drar upp mig i sitt knä med mitt ansikte mot hans, jag i bara kjol och strumpbyxor du smakar alkohol och snus". vilken färg smakar du nu, du är ju dårskap, vilken färg smakar ljus, herregud, samhället kasta ut mig tack, jag är trött nu. och sedan "om hela världen skulle försvinna nu, är detta faktum fortfarande vackert"

 

en dag stiger jag upp tidigt för att hämta tvätten som min rumskamrat satt igång innan hon gått till skolan, skriver två sidor text medan jag äter frukost och kan röka en cigarett oändligt långsamt på balkongen utan ytterkläder. Jag finslipar det sista på text nr.2 till mitt projektarbete, sedan sover jag den där halvtimmen jag alltid verkar behöva sova mitt på dagen numera, tar mig sedan till bibliotekscaféet för att inte göra någonting annat än att bläddra i jesper walderstens fantastiska 365, rita och lyssna till samtalet vid bordet bredvid som är så genialt att jag nästan blir pirrig i magen. Ärligt talat, alla dessa schackspelande män med kaffekoppar och udda klädstil. "våld är den totala motsatsen till kreativitet" och jag älskar bibliotekscaféet så innerligt. vad fan skulle jag göra utan den platsen, det är någonting jag undrar och blir skräckslagen över. 

 

Idag vaknar jag bredvid denna, välkomnar förkylning nummer tre i ordningen, volontärarbetar några timmar på umeå feministfestival och äter purjulökssoppa, möblerar om i precis hela mitt rum och känner mig dödstrött ungefär hela tiden, vet inte riktigt hur eller när jag sover längre, nätterna verkar mest gå ut på att vakna så många gånger som möjligt och inte riktigt kunna somna om. jaja, denna vecka har ändå av många anledningar känts som den värdaste på länge och det gör mig glad.

Åkte hem till mina föräldrar och väntade ut snöstormen, drack pulverkaffe och finslipade på mitt projektarbete. 

 

när det gått sju månader sedan jag smsade olivia "Jag hånglade upp honom på toaletten" och lika många månader sedan vi somnade under hans öppna fönster med armarna om varandra för första gången och när det gått fyra månader sedan jag kysste honom hejdå för sista gången innan jag gick till skolan och när det gått fyra månader av precis ingenting annat mellan oss än enstaka fyllesms att nu går jag sönder jag saknar dig fan vad var det som hände så sitter vi mittemot varandra i min soffa med varsin kaffekopp. klockan är tjugo över två mitt på dagen och jag undrar om man kan smyga sig tillbaka in i någon annans liv bara för att det vore enklast så även om man egentligen inte vill någonting hellre än att kasta sig rakt in i det. Han skulle hämta en cymbal på min skola och fångade mig plötsligt i sin dunjacka och när vi irrar omkring på geografigränd en timme senare för att han ska lämna igen några böcker till någon så säger han "jag har tänkt på det där, och kommit fram till att när man är i en relation så är man inte sig själv" "då är man i en dålig relation", säger jag och förstår ändå exakt varför du aldrig skulle vara tillsammans med någon och vill säga jag fattar nu jag förstår vad som hände mellan oss men det fanns noll mening med att vi lämnade varandra sådär för vi om några förstår ju varandra precis och det vet ju du med. i nästa sekund: denna känsla är fortfarande sann, alla dessa känslor av frihet och självständighet jag värderar högre än några andra fanns och finns i känslan av att vara med honom. Jag vet att det aldrig hade varit mer sant i någon av alla relationer jag haft än att säga mitt i den vi hade att jag kunde inte bry mig mindre vad du än gör med någon annan för det är inte min avsikt att äga någon del av dig men jag vill bara att vi ska älska när vi älskar och att den här känslan aldrig ska försvinna för det är möjligen den sundaste känsla av kärlek jag någonsin känt. 

 

Han har klippt sig. Han rör vid en lock av mitt hår. Jag skrattar och vi står utanför min port och jag röker en cigarett och han frågar om jag fortfarande drar lika djupa bloss. Jag minns hur jag helst rökte fem cigaretter på raken men att han inte ens orkade röka en så jag fick överta hans. jag brygger kaffe åt oss men han måste åka om fyrtio minuter för han ska möta en trummis som ska spela med dem och jag hade aldrig någonsin tänkt att han skulle sitta i mitt vardagsrum och dricka kaffe någon dag alls. han säger att Brott och Straff kommer förändra mitt liv och vi skrattar och sitter avslappnat med benen över varandras precis som om ingenting har hänt precis som om jag aldrig slutat sakna honom och han stryker mig över armen och jag stryker honom över armen och vi dricker upp vårt kaffe tiden är till vår fördel och går sakta. efter en sådan där knasigt lång hejdå-kram ett "vi ses" och jag säger det gör vi men tänker att eh, nej det gör vi nog inte men det är ju en hemskt fin tanke.

 

På kvällen blir jag onykter för första gången på två månader vi dricker öl på ersboda precis som vi gjorde för ett år sedan och jag lovar mig själv att jag gör någonting annat om ett år. Klockan halv tolv sitter jag uppkrupen på en fönsterkarm inne på Scharinska och lyssnar till dem spela för han har skrivit upp mig på gästlistan och efteråt vill jag bara åka hem och sova så det gör jag. Idag är det snöstorm och jag sitter mest i min säng och dricker kaffe ur min största kaffekopp och på sin höjd är det väl det som känns bra att göra idag.

 

imorgon släpps biljetter till Leonard Cohen i stockholm i augusti. 

 

 

 

 

jag har skrivit så jag är nöjd och orden kommer fortfarande. Jag älskar dem helt besinningslöst. Jag vet inget jag tycker om bättre än just orden. annars undrar jag över all dårskap. Var all sömn tog vägen och vad den lämnade mig med. en morgon stiger jag upp kvart över åtta och hinner skriva i två timmar vid mitt skrivbord medan han ligger i min säng och sover, det om något skulle nog kunna räknas som fridfullt. att höra någon älskad andas medan jag bara ägnar mig åt mina ord. jag stiger upp mitt i natten och gör absolut ingenting för jag har ont i magen men kryper sedan ner bredvid alex igen. På morgonen hinner jag läsa i timmar om jag vill medan han sover på min arm. Dricker för mycket kaffe, men det orkar jag inte göra någonting åt. Det är som om kaffe är bättre än mat. läser Åsa Moberg och lånar två tunga böcker på universitetsbiblioteket från mitten av 1900-talet som behandlar begreppet "sexual property". Hur i helvete ska jag göra med denna värld! Fruktansvärt många timmar, då jag ligger helt tyst och funderar över hur jag ska lyckas bära alla mina åsikter på ett riktigt vis. Jag skulle aldrig yttra annat än dem, men hur gör jag i praktiken. hur trotsar jag känslorna med simpelt intellekt. Det kan jag inte riktigt än.

 

Jag pratar så mycket och du pratar så lite. Jag pratar hela tiden, om allting som känns svårt olika saker man kan göra och olika saker jag känner hela tiden och vid specifika tillfällen. Jag är tjugofem och du är tjugotre, det hade varit vettigt. Men nu är jag nitton och du är sexton och jag har aldrig kysst någon så ung jämfört med mig själv. att det är så jävla fint, men det är så många saker jag tänker på.

 

Keaton henson släpper ny skiva, så fint och så jävla sorgligt som vanligt. älskar förövrigt jesper walderstens instagram. Idag är det plusgrader och jag och frans delar en cigarett och en kopp kaffe. Efter skolan äter jag vegansushi och delar en öl med beskrivningen "inslag av banan, nejlika och vanilj samt toner av rostat vetemalt och humle" tillsammans med min mamma. Jag och min mamma har alltid haft en så hemskt dålig relation och bara skrikit till varandra så länge jag kan minnas men nu tror jag verkligen att vi båda försöker allt vi kan och det gör mig så himla glad för jag har aldrig klarat det innan. Det är som om jag varit för mycket tonåring som mest hanterat det svåra i den relationen genom att smälla i dörrar och vara utan undantag bara så otroligt ilsken och otrevlig. sedan sa min mamma något för några veckor sedan som fick mig att tänka att även om vi är så olika så är hon så klok. hon sa "Jag förstår inte hur ni kan vara såhär. Om jag mår dåligt så inser jag att något är fel och då fixar jag det". de orden kan möjligtvis vara det närmaste hon kommit mina egna tankar. Vi sitter i tidningshallen och läser varsin dagstidning. Jag läser dagens nyheter om en tomas tranströmer-uställning på nobelmuséet och sedan en krönika om reva och skäms så mycket just nu över detta land. Krönikan finns inte att läsa på nätet längre, men läs en artikel om samma ämne i etc här. Jag vill bara kunna sova ordentligt och inte vakna om nätterna och behöva tänka på saker. skriver någon slags formlös uppgift till nutida konsten som jag kan knyta till mitt projektarbete om konstens potential att förändra samhället.

Jag behöver städa mitt rum för det är saker och ting exakt överallt, men jag ser på gulliga indiefilmer i min säng istället och hostar och sover mitt på dagen då förkylningarna verkar avlösa varandra. Umefolk i all ära, och traditionsenligt volontärande och världens godaste funkiskaffe. Hämtar en kasse gamla dagstidningar hos lisette att klippa i. vi gör veganpizzor en söndag då folkkök har stängt. Jag går hela vägen hem bara för att luften är så fin att andas. jag är så trött. Imorgon ska jag och Frans hänga med en student från freds- och konfliktstudier och jag ska beställa böcker och städa mitt rum hoppas jag.

förresten, all cred till min kära vän Caroline för att hon fixat designen på min blogg precis som jag ville ha den. Jag kan absolut ingenting om sådant. godnatt sålänge.

 

Vi trampar upp den minerade marken, jag gör det efter en öl och flera stycken cigaretter på en balkong med bästa ylva. det finns väl tusen olika beslut man skulle kunna ta, men nu har jag skrivit för mig själv för många gånger Du anar inte hur tunga mina armar är nu. Jag gör mitt livs första kokkaffe i farmors gamla kaffekanna med det kokkaffe som finns kvar i hennes blå kaffeburk som ingen nog har öppnat sedan vi fikade i hennes lägenhet för så många år sedan nu och jag önskar inget hellre än att jag hade hunnit dricka kaffe tillsammans med henne och tänker att hon verkligen hade älskat det och det hade jag med. Och all annan slags saknad blir snabbt trivial när jag saknar någon jag aldrig mer kommer träffa. hur det kan vara tröstande vet jag inte men det är det sorgligaste jag vet. Jag skriver till Gustav. Han om någon skulle förstå, så är det alltid, hur lång tid det än går. Han sover i hus utan varesig tak eller väggar där det är tropisk värme och på främmande båtar medan jag sover i min säng och ibland vaknar om nätterna och inte förstår ett dyft av varför, varför, varför. han är den där personen man träffade snabbt och delade en enda promenad med hem från ett folkkök i en gammal industrilokal i en annan stad och som jag inte hade en aning om skulle skriva till mig från andra sidan jorden och berätta om hur skev och vacker världen kan vara därute. Medan min vardag består av att ta mig upp om mornarna, försöka förändra mina snevridna matvanor från filmjölk cigg och cola till någonting som man kan leva på. 

 

 

"tids nog blev du hemsk, och jag blev likadan". Nu har ångesten rasat i dagar och genom nätter och jag har sovit förbi allt vad skoldagar heter, legat alldeles stilla i min säng och koncentrerat mig på att andas. det är det värsta jag vet. det är utan tvekan det värsta jag vet. Det är som att inte kunna tala till sig själv, för logiska resonemang och sunt förnuft och insikter har helt spelat ut sin roll och innehar inte längre något värde. det är som att sluta älska allt och alla och plötsligt inser jag att du kanske mådde som jag mår nu, och att det skulle göra allting så mycket enklare att förstå. Jag skulle sluta sakna dig, för jag skulle veta att du tog ett beslut. ångestens logik är att man blir jävlig mot alla, och någons ord har aldrig betytt mindre. alla ord som inte gör att min ångest försvinner är värdelösa och nästintill provocerande. det är som en kemisk dimma av metall som gör att bokstäverna i böckerna verkar vara det enda klara. God litteratur är det mest ångestdämpande jag vet, och jag läser hundra sidor om dagen minst och ritar ut mitt skissblock men får ett nytt av Alex när jag fyller år. Ångesten har alltid varit min älskare, i tid och i otid. därför vet jag att den är ett monster. Den känner mig som trettonåring, som fjortonåring, som femtonåring, som sextonåring, som sjuttonåring, som artonåring, och som nitton år. Den vet exakt hur den ska bete sig. Jag vill inte ta några beslut baserade på den, beslut som jag bara tar för jag vet att det kommer göra den till nöjes. jag vet inte om det är sorgligt eller tröstande att man när man var yngre var säker på att allting skulle vara i sin ordning när man var nitton år gammal. Saker och ting skulle inte göra ont, man skulle vara oberoende av precis allt och man skulle absolut inte ha ångest längre. skillnaden nu är väl att man lärt sig hur man bäst hanterar det och att man vet att det alltid går över och vid en punkt blir livet alldeles fantastiskt igen. Och tills dess är det vettigaste jag kan göra att läsa böcker och dricka mitt kaffe i den mån av lugn och ro jag kan finna.

Det spelar ingen roll vad som triggar det, även om det är den mest simpla anledning, det får alltid samma effekt, den där rösten som är jag själv som frågar sig själv, mig själv, vad i helvete gör du, varför gör du det här! Och jag kan bara skaka på huvudet, gråta och svara för fan jag vet inte. Hur jag än letar i mitt medvetande kan jag inte finna en inför mig själv vettig och legitim anledning till att jag exempelvis går i skolan, för jag vill inte ha det där. Jag vill inte ha det där för fem öre. Hur jag än rannsakar mig själv kommer jag bara fram till en enda sak, och det är den där fegheten som får varenda människa att följa de utav samhället uppsatta konventionerna om hur vi bör bete oss. vi tror faktiskt att det är det vi vill. Vi bör gå i skolan, för annars får vi ingen framtid. Men den framtiden - vill jag inte ens ha. skriver jag mina uppsatser får högsta betyg och lovord, vad i helvete ska jag ha dessa till. Och jag blir den arga fjortonåringen som skolkar från alla lektioner jag inte anser mig vara i behov av, och minns att allt som jag tänkte var sant, att det alltid kommer vara sant. Jag behöver brinna för saker, jag vet inte vad jag gör annars. Det känns som om jag försöker upprätthålla någonting jag tycker är rentav åt helvete, och jag tar hela tiden illa vid mig när jag möter personer som gång på gång visar mig vad de står för, och vad jag också blir en del av. Tillsammans med min ångest är det som om allting jag hatar med samhället rentav angriper mig, istället för att när jag mår bra bara envist stirra på mig, och jag kan hur lätt som helst bara se bort för det har inte med mig att göra. Det är som om jag kan sjunka in i en djup sorg av de trivialaste saker någon presenterar för mig, i ett samtal jag snappar upp på väg till bussen, i affären, på biblioteket. Om jag inte känner för att gå till skolan på en vecka för att jag hellre vill göra någonting annat, så kan jag inte inför mig själv försvara att ändå gå till skolan. Det känns rentav outvecklande. Jag undrar hur i helvete det skulle kunna räknas som att ta vara på mitt liv. vid den punkten finns väl inga trösterika ord, inga kramar som känns varma och ingenting som smakar gott. Och jag har alltid vetat det, och jag vill lära mig vad jag behöver. det är så jävla svårt när allting känns så jävla svårt. Det är som om jag slits mellan patetisk feghet baserad på min ångest och en enorm övertygelse, mellan intellekt och känslor. och så har det alltid varit, och det är det jobbigaste jag vet.
och det är väl sådana dilemman som får en att behålla orden för sig själv bara för att det känns säkrast så ibland.

idag sjukanmäler vi oss och går inte till skolan. bakar bröd och lyssnar på bob dylan och kramas. Vill helst aldrig vara utomhus, har just fått hem bruno k. öijers samlade dikter i en 700-sidig bok och skriver uppsatser. ligger på mitt golv och orkar.inte. Fan imorgon börjar jag jobba igen, ser framemot att säga upp mig. 

 

undrar när allt kommer börja kännas på riktigt igen och hoppas att man inte hunnit frysa ihjäl innan dess.

 

"det är underligt med kärlek, sa sophie. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en.
Det är riktigt, anmärkte farmorn. och vad gör man då? Man fortsätter att älska, svarade Sophia. Man älskar värre och värre" - sommarboken av Tove Jansson. blir helt knäsvag av hur otroligt vacker den är.

 

 

av många anledningar känns det värdelöst att skriva någonting alls. Varför skulle jag skriva om januari, äckliga jävla januari. Jag sover mellan sex och åtta, mellan två och sju, mellan sju och elva, mellan åtta och nio, men aldrig den tid jag borde för att orka ta mig till skolan nästa morgon. Jag kan aldrig somna när jag borde, och jag undrar hur allting plötsligt kändes så hemskt. spelar min så vackert att jag dör-lista på repeat, ritar i bästa fall på A4-papper på mitt golv om jag orkar men oftast orkar jag inte, skriver fördjupningsuppgift om israel-palestina-konflikten och mitt huvud verkar sprängas i bitar, dricker bibliotekscaféets kaffe som vanligt tillsammans med olivia och lisette eller klasskamrater och "letar efter tonlägen där vi kan vila" - lina ekdahls Diktsamling, så fint. Skjuter undan tankar, vid någon punkt blir det bara meningslöst att sakna varandra, och man inser att det inte längre finns någonting värdefullt eller praktiskt med att fortsätta. Död åt sömnlösa nätter, jag saknar dig, jag kommer alltid, alltid, alltid att sakna dig. Och det vet du för det har jag sagt och det har du sagt och sen är det ingenting mer med det nu. nu jävlar lägger vi av, tack.

 

Vad ska jag skriva? allting känns tröttsamt, på ett sätt där det inte är så fint att försöka romantisera det. bläddrar bland böcker, lyssnar på tankesmedjan och ligga med p3, söker jobb, lagar mat och bakar bröd, använder mina sommarskor i många minusgrader, äter frukost mitt i natten, sover med min finaste Alex, lyssnar på Leonard Cohen, tänker mycket på andra städer och tittar på gustav klimt och egon schiele-bilder och köper kaffekoppar. allting i någon slags bryr-jag-mig-ens-om-något-av-det-här-dimma, fast det vet jag att det gör jag. Det är det där tillståndet som karaktäriseras av en väntan utan att det borde vara en väntan.

 

-

Bob Dylan sitter vid mitt köksbord,
Andy Warhol sitter vid mitt köksbord
Han tänder en cigarett,
och bävar.
Jag äter min frukost i lugn och ro,
och tänker inte så mycket på det.

 

 

på nyårsafton styrde vi fest hemma hos Lisette. Jag har väl aldrig i mitt liv tidigare varit så otaggad på alkohol, men hur firar man bäst ut ett så sjukt jävla fantastiskt år om inte med just det som klyschigt nog kategoriserat det; folköl lucky strike dansande och en massa bra personer.