1. det är ju så stressande när han säger att jag är vacker för då vill jag verkligen förklara hur vacker han är men jag säger nästan aldrig någonting som svar iallafall ingenting som indikerar på hur vacker jag verkligen tycker han är, orden verkar otillgängliga i det tillfället och det känns som ett alltför stort projekt att formulera dem till någonting jag skulle tycka var tillräckligt bra att säga så istället säger jag ingenting och mår lite dåligt över det istället. vi dricker glögg och tittar på filmer som vi inte ser på för vi hånglar istället som om vi vore tonåringar men det är jag ju fortfarande men inte han såklart. jag frågar om jag kan sova hos dig i helgen för jag vet att vi kommer ses ute och jag klarar inte av att träffa dig ute om vi inte går hem tillsammans för då gör det alldeles för ont det faktumet att det ju faktiskt inte är självklart att vi går hem tillsammans.

2. mår dåligt ofta när jag tänker på att jag gör en massa saker istället för att skriva eller läsa. som att se på serier eller någonting annat okreativt för att jag är för orkeslös eller rastlös, men försöker skriva och det går inte. det var så enkelt när man var yngre att skriva långa historier som inte hade någonting med ens eget liv att göra, men nu känns det ju svårt. fast ioförsig var väl allting enklare när man var barn men fan vad jag förbannar det.

3. det har inte hänt någonting förutom: låg med någon annan för det var jag ju tvungen att testa. vi är goda vänner och forna älskande och hade kunnat dela säng utan att ligga med varandra, inte för att det gör någonting men. nu vet jag ju iallafall och det är bra men herregud jag hade ju dött om han gjorde samma sak. det är bäst att jag inte tänker så mycket på det här. skruvar på radion brygger kaffe gör frukost för två och sedan morgonciggen på balkongen och allting är som vanligt.

4. du kan ju inte bara komma nu och säga att du förstår nu det ska vara vi två för att ingenting annat mellan dig och nån annan varit äkta förutom du och jag och förvänta dig att det ska bli vi nu. men du förväntar dig ingenting du bara säger det lämnar det hos mig och jag säger att men vi kan väl ta det lugnt om det här som du säger nu faktiskt är sant för en gångs skull. men herregud hur skulle jag kunna göra det här, jag behöver bara bläddra tillbaka i mitt anteckningsblock för att se orden där som säger: han får inte komma tillbaka en tredje gång. jag börjar bli rädd för situationer där jag skulle kunna tänkas vilja kyssa dig för jag vet att jag får och jag vet att du vill att jag ska kyssa dig men jag vet att om jag gör det så är du förlåten. så tillsvidare fikar vi bara på bibliotekscaféet och du håller min hand försiktigt som om du bad om lov och jag köper kaffe åt dig för att du inte har några pengar och så delar vi på mina cigaretter och röker utanför fastän det regnar.

5. såhär skriver Kafka och det är så fint "Och sist men inte minst: Har vi inte rätt att vara trötta, har vi inte druckit lite vin?"

Det gör ont hur mycket en vill skriva någonting. Nätterna är så jävla långa. Veckorna, dagarna, de har ingen röd tråd. Det känns mest som om jag stöter ihop med saker och ting där jag går, stannar upp, iakttar det men sedan är det liksom ingenting mer med den saken. Den tiden som är nu - tiden just efter den allra mest förlamande ångesten släppt - är det egentligen som allra enklast att leva. Mitt krav på min tillvaro är närapå noll, för mitt allra viktigaste behov är tillfredsställt: Ingen ångest som tickar som en bomb som kommer döda mig. Egentligen kvittar allting annat. Ångesten blir mitt perspektiv. Jag är bara glad att kaffet smakar gott, att bokstäverna äntligen bildar ord som säger mig någonting och att jag klarar av att vila ögonen på dem och inte bara irra med blicken, att jag kan ligga kvar i sängen om mornarna utan att hjärtat slår som besatt för att hela min kropp skriker: nu är det krig, nu kommer du att dö. Jag är bara glad att jag kan ha konversationer med folk som inte handlar om ångesten, att det finns andra saker som känns. Jag är ju alltid rädd nu, men det måste gå. Dricker vin hos honom en måndagskväll, varför ses vi fortfarande? Egentligen? Augusti, september, oktober, november. Hur går det till? Fingertoppar, läppar, brännande brand detta känns livsviktigt och när han stryker med fingrarna längs min ryggrad tänker jag: det känns bara mer och mer, jag vänjer mig inte. Och ingenting. Ingenting går uppemot att älska med honom. Det är så fånigt. Att han sträcker sig efter mig om morgonen, att han är nära om natten. Om fem år kommer jag se honom med en barnvagn någonstans, då är han trettioåtta, men just nu är han med mig. Enda gången i livet vi kommer att vara med varandra. Det är för hemskt för att jag ska orka tänka på det, men klumpen i magen. Jag kan inte riktigt hantera den. Jag somnar klockan tre på natten och vaknar halv sju av att jag skriker för att jag drömt en mardröm. Hemma sover jag i princip alltid lugnt igenom hela natten, hos honom sover jag oroligt, hans oroliga sömn smittar av sig men det skulle jag aldrig säga till honom för han skulle bli så ledsen. Och jag föredrar det fortfarande framför att sova utan honom. Han ligger hursomhelst redan och håller om mig och jag famlar efter hans hand och han frågar vad jag drömde och sedan undrar han om jag vill ha vatten. Jag har aldrig känt mig så liten. Han säger att han inte kunnat sova på hela natten så han gör te och tittar på Family Guy medan jag somnar om bredvid honom. Brygger kaffe i hans kök, läser Provins och tänker som vanligt: Här skulle det väl ändå kunna ta slut. Men det gör det inte, och jag önskar att jag förstod varför. 

 

Mörkret börjar falla redan klockan tre om eftermiddagarna. Det känns som om det regnar hela tiden. Jag övningskör i dimma. Rensar bland papper böcker kläder anteckningar, om en vecka går första flyttlasset. Är något kluven över att flytta ifrån Ålidhem, kommer sakna så mycket. Kommer sakna mina kollektivkamrater, studenterna som dricker öl i ens trappuppgång och att träffa folk på Scharinska som säger "men vi bor ju grannar" och att då och då möta författaren från bibliotekscaféet som bor i gränden bakom min. Annars så är jag sentimental och verkar systematiskt gå igenom hela mitt känslospektra. Saknar min farmor, önskar ingenting hellre än att hon skulle komma hem till mig och dricka kaffe. Det är en smärta i bröstet olikt all annan smärta. 

Alex kommer över och vi ligger i min säng och dricker öl, röker på balkongen i duggregnet. Annars så tillbringar jag förmodligen för mycket tid under täcket med att se på serier, men kroppen är utmattad. Det måste få vara okej. Jag fikar med F på bibliotekscaféet, vi sitter i den röda soffan med varsin kaffe. Det är precis ett år sedan vi hade vårt första avbrott. Vi har försökt två gånger, vi har börjat om, aldrig avslutat någonting. Vi har suttit i den här soffan en gång förut och försökt ta upp kontakten igen. Vi har suttit i den här soffan och varit kära. Det var förra hösten. Vi har suttit i den här soffan och försökt att umgås som vänner. Vi har försökt med fan allt. Nu pratar vi för första gången öppet om vår relation, det uppstår tystnader och mindre tjafs då vi inte är överens om vad som hände, vem som gjorde vad, men hela tiden denna tysta överrenskommelse om att det inte får bli en tredje gång. Vi ska inte vara älskare, vi ska vara bästa vänner. Vet du att jag tog ett gravidititetstest i somras? säger jag och jag vågade inte berätta det för dig, fyfan vad hemskt. Du säger att du också tycker det är hemskt. Att det gick åt helvete för oss, igen. Sedan frågar du hur det går med honom och mina ord känns jobbiga så jag kryper ihop i din famn som jag alltid kunde göra förut och vi sitter i den där röda soffan och senare på kvällen skriver du till mig och vi skriver såhär: Jag vill alltid ha dig i mitt liv. Jag vill alltid ha dig i mitt liv. Och det betyder så jävla mycket mer än när han skrev att han älskade mig. Han vill inte släppa mig när vi säger hejdå.

 

Klart slut för denna gång.

 

 

Det känns som om hjärtat sitter utanpå min kropp. Min kropp blir ett levande väsen igen, jag skakar av koffein, får hjärtklappning av att se dig om vi inte stämt träff, gråter litegrann, skakar i hela kroppen när vi pratar om någonting jobbigt, njuter av att älska med dig igen och kysser med en frenesi som känns överdriven och hoppas att du inte märker det desperata draget i alla mina rörelser gentemot dig. Kom närmre, kliv inte upp även om det bara är för att göra frukost åt oss, ligg kvar, kyss mig längre, håll om mig hårdare. Säg för fan inte att vi måste bryta här. Jag vill vara den som säger det, för en gångs skull jag vill vara den som river upp det här. Handlederna blottade, denna uppgivna känsla. Eller ska jag kanske säga vidrig. Jag blottar dem för vem, för orden? Det kanske är en hängiven känsla, hängiven blottar jag mina handleder för orden. Kapitulerar. Veckorna går fort, mörkret faller snabbt, mornarna kraschar över mig, nätterna sänker sig långsamt. "Jag läste din text" Och kroppen reagerar instinktivt, jag lägger mig med ryggen mot dig och du sluter armarna om mig. Fan jag är ju dum i huvudet jag kan inte hålla känslorna ifrån orden. Alla mina ord, alla mina känslor, det finns inget däremellan. Hälften av allt jag skriver är fiction, hälften sanning. I slutet av texten, för att släta över det där om att denna-höst-blir-jag-så-fruktansvärt-kär-och-han-är-också-från-kaféet-och-jag-tappar-fattningen-med-honom. Vad är fiction och vad är sanning? Här börjar jag bortförklara mitt uppenbara och allra mest naturliga uttryck för min kärlek till honom. En text jag skrivit. Orden, mitt medie. Självklart är det såhär det ska uppdagas. Vi hoppade över den vanliga kyssen du alltid ger mig när jag tagit av mig ytterkläderna för vi har haft vårt första bråk, eller tjafs, missförstånd, felaktighet. Och jag tänker plötsligt att det skulle ju kunna vara så att vi aldrig kysser varandra mer nu, det är min logiska slutsats. Du har värmt på kaffe som vi dricker ur pyttesmå metallkoppar, jag har aldrig sett de förr. Du rullar en joint, jag säger inte emot men i bakhuvudet tänker jag att jag borde avstyra det på något vis eftersom jag lovat mig själv att ta upp någonting viktigt. Tio veckor. Om det ska bli elva veckor måste jag säga någonting, sluta må dåligt, ställa något krav, annars sviker jag mig själv här och nu. Såhär säger du: Jag är så rädd för att skada dig för att jag är så jävla mycket äldre. Där och då förstår jag den riktiga innebörden av att göra illa en annan person. Det där är någonting folk sagt mig i alla tider, "jag är rädd att göra illa dig" och jag har alltid tänkt att men vadå det kommer du inte göra för jag bryr mig inte tillräckligt mycket, men självklart säger jag inte det för det hade varit okänsligt. Tänker bara att det är lugnt med mig. Men den här gången är det inte lugnt. Du kan göra mig så jävla illa. Nu fattar jag precis, det där avståndet, ställningstagandet, att medvetet hålla någon en bit bort från sig. Att vi kan älska med varandra i tio veckor men att han plötsligt kan ta det ifrån mig. Den oerhörda smärtan förstår jag nu och det är vad alla menat med att göra någon illa och jag får ont i magen när jag förstår att jag också gjort det mot personer, nu när jag kan relatera till känslan. Nu befinner jag mig i skottlinjen och jag går in på toaletten och ser mig själv i spegeln och tänker att nu ska jag andas lugnt och sluta darra och sluta tänka att min värld går under och istället överleva vad fan som tänkt hända nu.

 

Du säger att du inte vill att det ska ta slut, och jag tänker såhär: men då håller vi bara på att mygla med vad vi håller på med nu jag kan inte kyssa dig bland folk jag får fan hjärtklappning om du kommer in på bc och vill bara att du ska försvinna jag önskar fan att vi aldrig träffat varandra varenda gång jag ser dig någonstans för jag kan inte gå fram och säga tack för senast och du vågar inte ens krama mig med båda armarna när folk ser och jag har gjort det här förut och jag vägrar göra det igen. Men hur ställer man ultimatum eller krav i det här tillståndet, särskilt när jag vet vad jag gör slut på. Oss, det här, din doft, aldrig mer. Hur är man stark och fattar rätt beslut när jag vet att jag kommer ångra det så jävla mycket om han svarar med någonting jag inte vill höra. Klyschigt nog: Hur kan jag intala mig själv att jag gör rätt när jag vet att det kommer göra så satans jävla ont. Jag har tagit skiten av att ha en relation helt baserad på den andra personens behov istället för att mötas i mitten och jag har tillochmed intalat mig själv att detta är vad jag vill för det är vad han vill, men jag kan inte göra det igen, vem fan blir jag då? Inte någon person jag kan se i ögonen längre. Därför måste jag säga det, och kanske gå ifrån dig. Jag slutar skaka och du säger att det här var bra, det var bra att vi pratade och jag vill jättegärna fortsätta. Fortsätta med oss? Vi gör te och mackor och sitter mittemot varandra vid hans minimala köksbord och när vi sitter där brukar vi alltid vara lite distanserade för att pausa litegrann, men nu herregud jag fattar inte varför du gör så ser du på mig med ögonen de där ögonen som om du vore så jävla kär och sträcker dig efter min hand och håller den hårt de där ögonen jag tror aldrig att jag ser sådär kär ut även om jag är det. Vi ligger bredvid varandra i din säng med varsin bok du läser en av mina favoritböcker av Sara Stridsberg och jag läser Kafka och nästa morgon vaknar jag flera timmar före dig men somnar om när du vaknar till och vänder dig om så du kan hålla om mig. Sedan gör vi allt som vanligt, har sex dricker kaffe äter frukost delar på bilagorna i DN har sex igen brygger mer kaffe lyssnar på podcasts suckar över den grå himlen det enda undantaget denna morgon är att du frågar om jag vill låna din skjorta och jag tänker att detta är ju konstigt han måste fråga enbart för att han vill se mig i sin skjorta. När jag går därifrån tänker jag: Det är dödsdömt, och jag vet att jag alltid tar ut allting i förskott men det är väl mitt enda sätt att hantera det på. 

 

Det är livejazz på bibliotekscaféet varenda vardagskväll den här veckan och jag sörplar på mitt kaffe skriver mina ord röker mina cigaretter och ångesten ersätts av drömmar om nätterna som gör mig illa. Vaknar fortfarande alltid klockan fem på morgonen och hjärtat i halsgropen; men herregud kan jag få ro någon gång då. Jag försöker vinna tillbaka min vardag, allt handlar inte längre om att bara överleva den där känslan, nu är den åtminstone några centimeter bort och varenda millimeter är en vinst, ett andetag och ett steg närmre den tillvaro jag önskar. Jag och älskarinnan ångesten har aldrig levt så nära inpå varandra som den här gången, aldrig har vi varit så nära att ta död på varandra. Men jag överlistade den och för det är jag banne mig stolt. Någonting måste man få vinna, även om det bara är en kamp i ens inre, i de mörkaste delarna av mitt psyke. Jag springer ihop med F på biblioteket och han fångar mig i en kram i sin blå dunjacka och vänder sig sedan om för att ge mig en sådan där varm blick och säger "vad gott du luktar" och där och då när jag ler till svar känns det inte konstigt att vi älskade varandra men det känns rätt att det är förbi och borta och avklarat. Jag har skaffat ett nytt jobb och den femtonde november flyttar jag in i min första alldeles egna lägenhet. Det är en tvåa i ett gammalt vitt trähus med stora fönster och jag ska bo där till sommaren minst och blir så himla lycklig och fånigt stolt när jag tänker på att jag tog det beslutet trots att ångesten bara skrek nej i helvete är du dum i huvudet eller. Men kära ångest jag måste göra slut på oss. Så jag skriver listor där det står fixa köksbord teckna internetavtal adressändra vad ska jag ha för gardiner ska jag ha gardiner ens och åh tänk att få ta dit min kaffebryggare och ska jag skaffa en katt eller inte? Jag är fortfarande så himla rädd hela tiden för ångesten är allt i hela världen jag är rädd för och jag kommer nog vara någorlunda lugn efter minst en helt ångestfri månad men ändå det här kommer nog att bli bra.

 

 

den mest använda meningen i mitt anteckningsblock är endast såhär: "och sedan"

 

precis hela oktober har varit ett töcken. försjunken i dimman av ångestdämpande och ett koffeinberoende som inte får ut sin rätt och drömlösa nätter och dagar då ångesten fysiskt inkräktar på min kropp, att inte kunna äta att ens händer skakar att inte kunna läsa att inte kunna skriva att inte kunna lyssna på musik att inte kunna sitta stilla men att inte kunna göra någonting annat heller att absolut ingenting har någon kvalite, jag kan inte ens romantisera det på något sätt. ändå sitter jag på jobbintervjuer, går på lägenhetsvisning, ser förmodligen ut precis som vanligt men inombords undrar jag precis varenda minut om det är nu som jag kommer att dö. märker inte alla att mina händer skakar. alla känslor i världen måste väl vara en lögn om det kan kännas precis som om man ska dö men att man ändå inte gör det. hur ska jag kunna tro på någonting nu, hur ska kärlek kunna vara kärlek om den starkaste känslan ändå är en lögn. jag har inte lagat mat på två veckor, äter fil med müsli till frukost och skruvar på radion. du placerar handen på min panna och frågar hur är det med huvudet? det är sådär svarar jag, men egentligen är det såhär: jag har varit hemma hos mina föräldrar hela helgen bara för att kunna sova för jag kan inte sova om dagarna om jag är ensam för jag klarar inte av att vakna mer än en gång men jag är så utmattad hela tiden för ångesten jagar mig att jag egentligen överhuvudtaget inte orkar vara vaken. Jag vet att han fattat precis om jag bara sagt det för du var likadan när du var nitton och du känner fortfarande så ibland och det gör mig rädd för jag vill inte att detta ska hända om och om igen samtidigt som jag tänker: han är trettiotre och han har haft det såhär men han lever ju fortfarande. Det är söndag och vi klär inte på oss några kläder alls förrän klockan sju på kvällen och vi röker gräs i din säng och du säger såhär "du vet väl hur monica zetterlund dog?" och så säger du såhär "du luktar så gott. jag kan inte koncentrera mig". Vissa mornar vaknar jag kallsvettig, du har sagt att jag kan ringa närsomhelst men jag ringer aldrig. Vet inte hur jag förklarar att jag tänker på varenda gång med dig som den sista. det är att göra det enkelt för mig själv, att alltid tänka att det är sista gången. när den riktiga sista gången kommer så finns det inte en chans att jag kommer känna igen den.

Jag pratar med F, vill inte att det ska bli dramatiskt, vill bara prata lite, boka in en fika. men så säger han såhär: jag blev så rädd när jag kunde säga att jag älskade dig, för det gjorde jag verkligen. det där tempuset hade dödat mig för tre månader sedan men nu känner jag bara samma och det gör inte ens ont. och sedan: jag håller på att förstöra en ung tjej, jag vill verkligen ha henne men hon är så förälskad i mig. Jag undrar hur många hjärtan han kan krossa och varför han ens får göra det? Han kommer aldrig någonsin nära mitt igen, men jag mår dåligt av alla lösa trådar i mitt liv. Jag räknar till arton dagar innan ångesten lättar; det är de värsta arton dagarna i mitt liv. Att ångest blir värre med åren, jag är glad att jag inte visste det, men nu vet jag det och från och med nu kommer jag alltid att veta det. kanske kommer jag dö av den nångång, men inte nu verkar det som. Jag sitter uppkrupen på en stol i din tvättstuga medan du placerar kläder i tvättmaskinen torktumlaren torkskåpet och tänker såhär: det här skulle ju bara vara en kul grej jag skulle testa ifall jag kunde få honom den vackraste och patetiskt nog coolaste person jag visste om det verkligen var så att han gillade mig jag skulle ju bara kolla liksom det var inte meningen att jag skulle sitta här två månader senare och tycka att det är romantiskt att vi är i hans tvättstuga tillsammans och varenda gång han ser på mig precis som om han vore kär i mig även om han förmodligen inte är det undrar jag hur allting liksom kan stanna på sin plats varför inte allting bara stannar upp eller går sönder eller på något sätt visar att det här går ju inte för att jag stört någon slags vital logik om vad som faktiskt kan hända och vad som är helt omöjligt. 

 

vet att jag skriver mycket om kärlek och relationer etc men det är inte för att det är allt jag tänker på eller sysslar med men det är bara så behagligt och enkelt att skriva om av någon anledning. typ vad andra människor får mig att känna istället för vad jag får mig själv att känna. fast egentligen är det ju samma sak men ändå. vet inte riktigt hur jag förklarar det men det är avslappnande på något vis.

 

utkast:

Plötsligt slår det slint i mitt huvud och världen smalnar av så till den grad att jag slutar röka mina cigaretter dricka mitt kaffe läsa mina böcker jag slutar lyssna på musik jag slutar tycka om någonting av allting det jag gör. Varför? Ångestattack likvärdig med den under den tidiga våren, nu är det höst och jag har hela tiden varit naiv nog och tänkt att det aldrig skulle hända mig igen för saker som är så pass fruktansvärda att man känner det som man ska dö tjugofyra timmar om dygnet kan man absolut inte gå omkring och tänka att de ska drabba en igen, och igen, och igen. Men det händer och det enda som bär mig är mina ben, på kvällen är jag alltid helt utmattad för att jag inte har kunnat ta det lugnt på hela dagen, för att jag är jagad, av vadå, mig själv? Jag är jagad av precis allting. Jag får mitt livs första ångestdämpande utskrivet och sitter på Albins säng och säger tusen gånger att nu dör jag nog, förstår inte varför marken inte rämnar under mina fötter eller varför mitt huvud inte sprängs för det är ju så det känns precis hela tiden. Jag undrar hela tiden hur denna känsla kan uppstå i en kropp och vad det är jag gör som ger den existensberättigande. Jag har inte skrivit en enda rad på en vecka för hur skulle mina fingrar mitt hjärna min hjärna kunna forma begripliga ord när hela mitt inre verkar hyperventilera. Han kommer hem efter att ha jobbat på annan ort i flera dagar och ber mig berätta, han frågar varför jag inte hört av mig och jag inser hur ledsen jag blivit om han berättat för mig i efterhand att han mått så dåligt att han varit till psyket men ändå inte hört av sig till mig. Berätta för mig säger han, lova att du ringer så kan jag komma över och så kan vi prata om det. Jag säger att jag ska tänka på det men inombords blir jag så glad att jag bara vill gråta, men jag vet inte om jag vågar överrösa en trettiotreåring med min uppenbara tonårsångest. Hösten tvåtusentretton jag har aldrig mått bättre men går plötsligt i bitar över precis ingenting, det är så värdelöst att jag står helt handfallen och bara stirrar. 

Vi städar ur ett gammalt hus och stjärnhimlen ovanför oss skrattar, den är så oöverstigligt vacker, kan inte detta räcka. Jag får ett boktips av läkaren jag pratar med, "att växa som vuxen" av Anders Engqvist, annars ser han mest på mig och hummar och verkar förvirrad över det faktum att jag ser lugn och sansad ut medan jag berättar att jag har sådan ångest att det ibland känns som om jag ska kräkas och att jag absolut inte kan äta. "Det verkar som om du läser mycket", säger han tillsist och ger mig det här boktipset. Tycker att det är lite fint på ett sorgligt sätt, för jag älskar böcker och det är så fint att någon ger en ett boktips när man har ångest för att han tänker att litteratur skulle kunna lindra min känsla och det känns vackert att någon tänker så men det är bara så sorgligt att jag vet att det inte funkar så. Men idag åt jag min första riktiga måltid på fem dagar och drack den första koppen kaffe rökte den första cigaretten läste de första sidorna i en bok. Frånochmed idag måste jag vara på benen igen, det måste finnas någon slags gräns för hur länge en människa kan vara totalt uppslukad och lamslagen av en så negativ känsla som ångest. Det bara måste vara så.

 

Kanske det finaste som hänt mig: det är förmiddag och jag hämtar varsin kopp nybryggd kaffe åt oss, och han sätter sig upp i sängen och bara ser på mig där jag sitter liksom helt naken med min kaffekopp och han ler så stort och skrattar till och jag frågar vad det är så och säger han bara såhär: Det slog mig just att du bara kommer bli vackrare och vackrare.

 

Klart slut.

Dricker kaffet, röker cigaretterna, sover om nätterna. Jag borde vara alldeles okej, men det är jag inte. Jag är övertygad om att jag kommer bli okej snart igen, för det måste jag. Men just nu är jag inte okej. Du säger att jag ser ut att må bra, och jag tänker såhär: ja det är väl klart du ligger ju här med dina armar om mig en helt vanlig måndagskväll fast du ska jobba nästa dag och så säger du att jag är så sanslöst vacker att det är löjligt och sedan placerar du handen bakom min nacke sådär som du vet att jag älskar.  Jag skriver några texter som jag tycker om. Lånar böcker, det är höst och jag är arbetslös och kan läsa så mycket jag vill. Vi längtar efter minusgrader, men himlen är krävande blå och det känns fortfarande som om solen bränner ibland. Höstens första panikattack på en bänk utanför universitetet ganska exakt klockan 23 samma måndagskväll som ovan, en timme senare ringer du upp mig bara för att fråga vad jag funderar på och jag biter ner mina naglar under det samtalet är så himla rädd för det här. Jag säger jag tänker ju att du är som honom, att du sticker nu. Du säger: det kan du glömma. Men jag kan inte glömma det.  Tonlägen, där vi kan vila. Radion knastrar brusar. Skriver såhär: Jag kommer lämna umeå när det här är över. För du vet att det kommer att ta slut och att det kommer att gå över. Men att du behöver en annan stad. Detta är det sista du hämtar här. "Hur länge sedan var det vi sågs nu?" Jag har just kommit in genom dörren och du håller om mig, jag svarar att det känns som om det var jättelängesen men tänker det var två dagar sen.  Ibland ser du på mig och säger såhär, som om det är kontentan av någonting: "Nitton år alltså". Och jag vet inte om jag bör beklaga för att du kanske blev kär i en nittonåring trots allt, för borde inte det vara ett nederlag när man är i din ålder? Tar den näst sista bussen ut till havet, och går i fyrtio minuter längs en smal väg i skogen utan gatulampor men där månskenet bländar, sover med katten, i en soffa med det blommiga täcket. Fyra koppar kaffe på bibliotekscaféet nästa dag, med de som stannar kvar tillsammans med dig. De som har lämnat dig lämnar du också nu för du tänker aldrig mer stanna kvar med någon som inte stannar kvar med dig. Såhär kommer du säga till henne någon dag: Jag hoppas du förstår. Läser Agneta Klingspor: "En professor i matematik brukade sitta vid samma bord som jag. Han njöt av den underliggande passionen i de behärskade stegen, det återhållna stolta i turer och steg. I en paus berättade han om matematikens lagar. Jag begrep inte så mycket, men insåg att det handlade om precision och uträkningar av vissa vinklar, ibland svåra att mäta, och okända faktorer kunde bli kända om man kände till reglerna".

   

Du säger såhär: Ibland känns det som om min hjärna ska sprängas, jag tror det verkligen. Och jag tänker att jag känner samma ibland men jag visste inte att det fortfarande skulle kännas så när man är över trettio och att det är någonting jag borde komma ihåg så kanske jag inte behöver må jättedåligt över det den dagen. I kalkylatorn på min mobil står det: 47. Det är resultatet av att ha gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet och räknat samtliga mattekurser men fortfarande inte orka räkna ut hur gammal du kommer vara när jag är lika gammal som du är nu. Du pratar i sömnen och jag vill stryka dig över håret eller lägga dina händer till rätta när de stressat rör sig över ditt ansikte för att du ska kunna sova lite lugnare men jag vågar inte för jag vill inte väcka dig. Jag har nog så länge jag kan minnas berörts av hur personer jag sovit med sover men din sömn gör mig fånigt nog alldeles blödig ibland. Du sover så himla oroligt eller så sover du inte alls och jag tror att av alla fina saker du sagt till mig är det jag tyckt allra bäst om när du sa att du sover bättre med mig än annars. Morgonkaffet med dig är det bästa kaffet jag vet. Plötsligt har man tid att läsa alla fördjupningar i tidningarna och ta timslånga promenader och man har tid att fika med personer varenda dag. Tid att inleda relationer på ett vettigt vis. Alla som inte gör någonting särskilt undrar över vad de ska göra. Det finns så mycket tid där man kunde ha ångest, om man är en sån som har ångest. En sån som kan våndas över precis allting, jag kan analysera vartenda ord tusen gånger tills det inte finns någonting kvar av den egentliga innebörden, det vet jag. Jag blir så otroligt less på allting inom mig ibland att jag bara tänker såhär nu flyttar jag ut till havet föralltid och tänker inte prata med någon. Det är så jävla jobbigt bara.  En morgon klockan tjugo i åtta när vi äter frukost eller du äter frukost jag sitter bara och ser på dig för jag kan inte äta så tidigt på morgonen och det tar en kvart för dig att cykla till jobbet och du börjar prick åtta och jag tänker: nu säger jag det bara, det är fem minuter tills han måste kasta sig på cykeln för att hinna och vi har inte ens borstat tänderna än men nu säger jag det bara nu säger jag det att jag kanske till och med älskar honom nu säger jag det bara. Men sådant där tänker man bara för att man läst för mycket böcker skrivit för mycket om kärlek och utvecklat ett alldeles för romantiskt tänkande som inte är synkroniserat med ens verkliga beteende eller handlingar för jag skulle aldrig kunnat säga det på riktigt till honom efter en månad eller ens någonsin och särskilt inte fem minuter innan han ska cykla till jobbet. Så istället lämnar jag min tandborste på handfatet bredvid hans och fem minuter senare kysser han mig hejdå vid cykeln och jag kommer hem och lägger mig att sova två timmar till.  

Dricker kaffet, röker cigaretterna, sover om nätterna. Klart slut.

 

en sak som fastnar hos mig, vad alex säger när vi står i rökrutan under pausen på leonard cohen-konserten, han ser på alla som står i klungor i mörkret och röker och säger såhär: det är precis som på sjuttiotalet. Jag bor hos caroline i fem dagar, dricker mitt kaffe på nya ställen och blir berusad på dovas trettiokronors-öl igen, och gör min matematik väl: om sju år är jag tjugosex och då är du fyrtio och vid fyrtio borde du ju absolut senast skaffa barn och absolut tidigast skulle jag kunna göra det då och isåfall skulle du vara femtioåtta när vårt barn fyllde arton. det är bara fåniga tankar, men jag tänker dem ändå. kliver av en station tidigare för att vandra längs ett nersläckt gamla stan som liksom är väldigt tyst för att vara stockholm. 

Säger upp mig, mer eller mindre. Från och med idag är jag arbetslös, och jag har inte mått såhär bra sedan senast jag var arbetslös. Förstår att detta är första gången i hela mitt liv sedan jag var barn som jag inte haft skola eller jobb utan bara egentid. Tid som jag vill lära mig, tid som egentligen hela tiden varit min. Min mamma har flyttat ut igen, och studenterna har flyttat in. De bunkrar upp med vinflaskor inför två veckors nollning och om mornarna möts vi i köket där nån äter nudlar till frukost och en bästa väns pojkvän från italien flyttar in och lagar pasta med tomatsås till mig innan jag behöver gå till jobbet. Min radio har börjat knastra och det är en konst att balansera millimetrarna mellan de olika frekvenserna. Det är höst nu, och med den första september kom även regnet. 

 

tänkt mycket över arbete. Ströjobb i all ära, men annars då. skriver såhär i mitt anteckningsblock:

 

Jag tvivlar inte på att många före dig av de jag varit med hyst en större förälskelse inför mig än vad du möjligtvis skulle kunna tänkas göra, men ingen har tidigare lagt till täcket om mig varenda gång jag vaknat till mitt i natten för att försäkra sig om att jag inte fryser. Jag är orolig över dina sömnproblem, varenda gång jag vaknar är du också vaken och du kysser mig alltid någonstans på kroppen. På ryggen, på axlarna, eller på pannan om jag ligger vänd emot dig. Jag bara somnar om, hinner knappt le, men du tycks alltid vara vaken. Jag tänker att jag skulle kunna fråga dig hur det var att vara ung på åttiotalet, och ibland tänker jag att du kommer dö snart för att du är så himla gammal jämfört med mig och de där åren emellan oss är just de åren då jag kommer göra allting det där som jag vill så himla mycket, men nu ligger du ändå med huvudet i mitt knä och jag stryker dig över håret som bara är så himla mjukt att jag så jävla fånigt dör litegrann.

 

När jag kommer hem från stockholm röker vi gräs hemma hos dig, vid det lilla köksbordet med varsitt glas vatten emellan oss. Röken virvlar i lägenheten, du har dragit för alla fönster förutom ett som inte har några gardiner och där lyser solen in. Vi ligger i din säng i flera timmar, och det finns vissa tillfällen där en blir förälskad oavsett hur opassande det är. för-älskad, för-giftad. allvarligt talat. 

en morgon vid stugan vid havet handlar vetandets värld på p1 om konsten att vandra, och jag fastnar särskilt vid denna mening: att fotvandra är ett avståndstagade. Jag hämtar ut tjugo exemplar av min bok. Nytryckta, röda pärmar och matta ark fyllda med mina ord. Det kliar överallt nu. Kan man ens blir kär när man är över trettio, och upplever man längtan som längtan och saknad som saknad och åtrå som någonting så starkt att man ibland får ont i magen. Jag försöker tänka att vi träffades på bibliotekscaféet för det hade varit så fint och du kallar oss och de andra där för "bc-folket" men egentligen har jag aldrig sett dig särskilt mycket där. I ett år har vår knappa konversation varit "Hej, kan du skriva upp oss till i helgen? och "Hej, gick allt bra, kom alla in igår?" 

Nu vet jag hans portkod och vår konversation består mer av "Kom hit och sov med mig inatt om du vill"-sms eller "Kan vi ses imorrn istället? Tisdag kändes långt bort..." Vi dricker kaffe och röker på hans balkong, och det finns så många tillfällen där jag (så jävla klyschigt hejdå) känner det som om jag tappar fattningen för att han är så sanslöst vacker och verkligen gör alla rätt. När jag är van vid någon som aldrig gjort någonting rätt. Den första morgonen jag vaknar hos dig ligger vi kvar i sängen hela förmiddagen och lyssnar på podcasts och hånglar tills jag måste cykla hem för att jag ska jobba. Vi tittar på serier på svt play och ser på naturprogram mitt i natten och äter hårdbrödmackor med thé till och när du sitter på toalettlocket i bara jeans och borstar tänderna och scrollar igenom något på din mobil så bara stirrar jag på dig. det har heller aldrig varit så enkelt att prata med någon. Och jag kommer ihåg att det är såhär relationen till en annan människa ska kännas och efter en vecka med dig är jag plågsamt medveten om vilket svin någon annan varit mot mig. Det är allt, förutom vid den där backen just innan sjukhuset som jag cyklar nerför varenda dag och där jag bara måste tänka: Ja juste, första gången jag cyklade hem från dig ösregnade och haglade det och då tog jag skydd under det där taket och tänkte att jag ville träffa dig igen. Men det känns ju inget nu.

 

plockar in vinbären i sävar. en buske med röda bär och två med svarta. rensar min bokhylla, min garderob, plockar bort allting från balkongen och täcker golvet med trasmattor. Kvällscigaretter. Det är höst nu, men dagarna är fortfarande varma som de är om sommaren. Jenny ska flytta till uppsala och läsa sjuksköterskelinjen så vi dricker hejdå-öl på båten och jag cyklar till dig med all denna alkohol i blodet. Såhär säger du: jag ska bara betala lite räkningar, sedan är jag all yours.

Om morgonen ligger vi nakna under täcket med varsin kaffekopp och bläddrar i nyhetsflöden och lyssnar på någon av alla dina lp-skivor och när vi tror oss läst igenom det viktigaste och druckit upp vårt kaffe lägger vi ifrån oss allt och har sex igen sedan cyklar jag väl till bibliotekscaféet eller någonting sånt.

 

När det är tre minuters nyheter på radion tänker jag andas i tre minuter nu

Jag drömmer att jag går förbi honom på ett café men att jag bara vände bort blicken och gick förbi. Jag drömmer att ett forskarlag ska spränga en vulkan och att vi måste ta oss därifrån snabbt. Vi springer över en åker. Jag drömmer att jag vandrar omkring i ett gigantiskt varuhus som människor tagit över och bosatt sig i och jag drömmer att jag står högst upp på ett höghus av trä och att det snöar och att jag inte förstår hur jag ska ta mig levande ner till marken igen. Vissa kvällar är dimmiga och svala. Jag sätter upp dikten från alex på väggen igen, läser mest noveller och dikter för det är svårt att koncentrera sig längre än så, dricker cigarra-vinet med pappa och med september kom regnet 

 

30/8, bibliotekscaféet.

beställer det vanliga kaffet. det är dammigt på uteserveringen. det är den näst sista augusti, terminerna har börjat och p1 har startat med sin hösttablå för över en vecka sedan och ålidhemskvällarna är knäpptysta och består av thé, skrivande och radio, mornarna av läsning, kaffe och radio. De som ska flytta har flyttat, vi som är kvar stannar över vintern. Vi som är kvar måste på något vis ha det inom oss. Strax innan klockan tre fylls caféet med folk, sedan töms det sakta. När klockan närmar sig sju är vi bara ett fåtal kvar och vi sitter längs väggarna med våra böcker och vårt kaffe. Jag cyklar hemåt.

 

undrar när en kommer skriva någonting med riktig substans igen. tjugosjunde juli är den senaste anteckningen i mitt skrivblock och där står endast: jag bara står här och stirrar på alltsammans.

det är något jag vet att om jag älskat honom hela vägen hit så tar det inte slut här. jag önskar så innerligt ibland att det bara tog slut här. jag önskar att du eller jag flyttade för jag förstår att vi aldrig skulle flytta tillsammans. vi säger fina saker till varandra ibland, som att vi ska resa till filippinerna tillsammans och bo i djungeln hos mina släktingar och han säger att vi ska vara vänner hela livet och jag vet att han menar det. men vi borde inte göra någonting komplicerat, dina ord såklart. jag vet att du är sämst på att prata känslor men jag undrar hur naiv en annan människa kan vara när den inbillar sig att vi inte behöver prata. att vi inte behöver prata om det faktum att vi älskar varandra men att vi absolut inte kan vara tillsammans trots att vi i perioder gör exakt allt det där man gör om man är tillsammans. att vi älskar men att du ligger med andra och du säger jag tycker inte ens om dem och jag försöker fatta hur du orkar och vi har alltid skrattat åt det förut för ingen har brytt sig men nu är det plötsligt ingenting att skratta åt längre. ibland när vi bråkat och inte pratat på flera dagar orkar jag inte så då skriver jag du vet väl att du är min bästa vän. och han svarar du är min allra bästa vän verkligen verkligen.

 

tar du med dig svinet hem? det säger du en gång när du väntat in mig efter en utekväll och ja det gör jag, och jag ligger med honom och jag älskar honom och ibland vill jag bara säga det till honom: du fattar väl att du har tur ändå, du fattar väl att ingen annan skulle orka. han jobbar på en fiskerestaurang över sommaren och sover på deras vind, vi hinner nästan aldrig ses. jag cyklar dit när jag har tre dagar ledigt från mitt jobb och vi äter middag på bryggan och går sedan snabbt upp till hans rum som har ett fönster ut mot havet och älskar snabbt och hetsigt och sedan klär vi på oss och ror ut på havet i en träbåt och himlen som speglar sig på vattenytan är alldeles lila och stilla. vi dricker oss fulla på whiskey och somnar tätt ihop i en liten tältsäng. och jag tycker det är skönt att få tänka över alltsammans i fred. jag minns inte när vi började älska. jag tror det var när jag slutade bry mig. i april då vi just börjat ta upp kontakten igen har vi en konversation om tvåsamheten och att älska människor. du säger att du inte förstår vad det är att vara kär, att du bara vet vad älska innebär. och jag minns din definition av att älska men den är hemlig för alla andra för den är mitt bästa skydd mot tankar om att det inte skulle vara på riktigt. sedan säger du att du längtar efter att ha någon som du älskar. och jag minns att det känns lite jobbigt inombords för att jag vill att det ska vara jag. och jag ser framför mig hur du nångång kommer hitta den här personen och presentera henne för mig och jag tänker att jag ska försöka att ta det bra. tre månader senare säger du det till mig. du säger att du älskar mig. jag har nästan känt det på mig, och hur fånigt det än låter så känns det som en seger. hur jag fick dig att älska mig. jag bara slutade bry mig och du började älska mig. "tar du med dig svinet hem?" ja, och jag drömmer om att flytta ihop med honom och läsa morgontidningen mittemot honom. men vissa saker är bara inte så passande. jag vet att precis alla gånger jag säger till någon att han är min pojkvän så kommer det vara på låtsas, det kommer vara de där tusen tillfällena när någon antar att vi är tillsammans och jag inte orkar förklara varför vi inte är det. jag kommer aldrig tänka tanken att jag är kär i honom, jag vet inte ens om jag är det för jag har aldrig orkat lägga ner tid på att komma fram till något, för det skulle inte vara till någon nytta. jag har aldrig på allvar tänkt att vi någonsin skulle bli tillsammans. eftersom du inte blir tillsammans med någon. och du säger att vi är bättre än så.

 

men ibland pratar någon av hans kompisar med mig och säger såhär "han kommer inte vilja leva som han gör nu hela livet, han kommer vilja ha ett förhållande" och då borde det inte dra ihop sig i magen men det gör det för jag vet att det inte kommer vara jag och jag tänker att det är bäst att det faktumet inte är ett problem när det händer men jag tänker att vi kommer kunna ha den relationen vi har idag tills den dag då han blir tillsammans med någon. om jag sa det här till någon annan skulle den förmodligen säga att du fattar väl att det kommer bli ni att det alltid kommer vara ni? och jag vet inte om det är för att vi blev förälskade då det inte passade sig eller om det är för att vi inte är förälskade eller det allra värsta att jag är förälskad i dig men att du inte är förälskad i mig jag vet bara att vi aldrig kommer bli tillsammans och det är som ett sjukt mantra jag verkligen måste komma ihåg för annars kommer det någongång orsaka mig så mycket smärta. jag vet inte ens om det beror på att jag vill vara tillsammans med honom eller om det bara är för att han kommer bli tillsammans med någon annan innan jag ens haft en möjlighet till att ta ställning ifall jag skulle vilja vara tillsammans med dig. eller om det bara känns sårande. jag tror att jag fattar ibland, som på fyllan då någon frågar och jag svarar "nej men herregud aldrig att jag skulle kunna vara tillsammans med en sådan idiot" men jag undrar hur det kan vara såhär mellan bästa vänner. och jag undrar vad han skulle säga om jag sa till honom att jag inte kommer klara av det ifall han blir tillsammans med någon annan och att jag av den anledningen försiktigt kommer putta bort honom och göra allt för att sluta bry mig redan precis nu för att det inte ska vara ett problem när det väl händer. han har lovat mig att inte sticka, och jag tror honom, och han har sagt att vi ska lösa allt, det vet jag inte om jag tror på, och jag antar att lite av meningen med att jag skriver den här texten är att jag ska sluta bry mig igen för det har alltid varit den lösning som funkat bäst. jag vill inte vara den som hela tiden återkommer till en och samma person utan att jag ens riktigt fattat varför. jag tror att jag skulle må bra av att tänka på dig lite mer som en vanlig människa och inte som den viktigaste pusselbiten i mitt liv.

 

 

allting i ens liv började plötsligt kännas väldigt allvarligt, som om det är viktigt att jag tar hållbara beslut och konfronterar min ångest snabbare än vad den hinner flytta ihop med mig igen. det har alltid varit viktigt men nu tänker jag på det ofta. jag vet vad jag vill och vad jag behöver och det känns viktigt. jag sover dåligt, lyssnar endast på simon and garfunkel och cyklar mellan ålidhem och bibliotekscaféet och tar bussen ut till havet och har så mycket jag borde göra men herregud vad jag är trött hela tiden. och så tar juli slut. 

på urkult kysser jag bara personer jag kysst förut. det är inget jag bestämt mig för men efteråt tänker jag att det blev så och att det blev bra så. urkult är vackrare än det varit sedan jag var där första gången tvåtusentio. det är den första gången jag är där utan pojkvän, jag är äntligen där med mina bästa vänner och vi är fulla varenda kväll och om dagarna badar vi och går sedan till sebastianhuset och dricker kaffe och jag tänker att det är viktigt att det blev bra i år. jag röker fem cigarettpaket på fyra dagar och när jag snubblar in i tältet vid fyra på morgonen somnar jag direkt. jag är inte ledsen en enda gång på dessa fyra dagar och kan inte minnas att alkoholen känts så bra i min kropp sedan förra sommaren. vi röker gräs och så säger jag till dig att du vet väl att jag kommer bli så jävla kär i dig när du är tjugofem och då säger du jag har fortfarande kvar dikten du skrev till mig på min vägg.

vintern känns så långt borta, och det känns väl klyschigt och fånigt men jag förstår inte hur jag levde. jag minns mest den känslan av att inte kunna kliva upp om mornarna och att jag mådde dåligt varenda gång jag drack alkohol och gick hem tidigt ifrån allt för att jag var ledsen över någonting. men att någonting viktigt höll en vid liv.

 

tillbaka till urkult, jag har inte träffat L på två månader då han luffat i berlin och ser mig om efter honom hela tiden och är lite orolig att han skulle ha dött av någonting längs vägen, det hade inte förvånat mig. sista gången jag träffade honom innan han åkte var hemma hos honom i maj. vi lagar mat och rullar cigaretter på balkongen och kollar på gamla fotografier av oss och har sex i hans soffa och röker i fönstret och du sa till mig nu minns jag varför jag blev så fäst vid dig. innan den här våren har vi knappt haft någon kontakt på två år för vi lyckades med att krascha vår relation totalt men det var du som visade mig till urkult för fyra år sedan och jag letar där vi tältade första året vid dina föräldrars husvagn och du skiner upp mer än vad jag någonsin sett dig göra när du ser mig och vi sätter oss på en bänk och pratar ett litet tag om allting som hänt och sedan kysser vi varandra. jag minns precis den första veckan i gymnasiet då vi åker hem till mig sent på kvällen, öppnar fönstret för höstluften och läser gunnar ekelöf högt för varandra och hur dina ögon ser ut i halvmörkret. undrar hur det ens kan vara i samma tid. väl hemma sover jag i tre plus tretton timmar och sedan börjar jag jobba igen och nu funderar jag mest över hur länge till jag tänkt göra det. sådär. skriver mer snart.

 

 

 

undrar om det är viktigt att skriva ner saker. inleder en krampaktig men ändå djup relation med mitt skrivblock och har datorn stående på golvet under skrivbordet. bodde i stockholm i en vecka, i ett rum med stengolv och stora bokhyllor fyllda med kafka hemingway thoreau och strindberg. spenderar tre dagar insjunken i djup ångest som försvinner så fort jag säger upp mig från mitt jobb och istället tillbringar dagarna med att sova precis så länge jag vill, äta fil med müsli till frukost och ta tunnelbanan till valfritt café och dricka kaffe ur skeva koppar med varma handtag. läser jan myrdals barndomsskildring och hänger med caroline, dricker öl en kväll i vitabergsparken med sofia och alicia. morgonsidan då jag vaknar för att sedan somna om kantas alltid av dessa "älskar dig så mycket"-sms som reder ut precis alla klumpar i min mage. börjar inse vidden av allting.

 

jag har hunnit vara hemma i två timmar innan du står utanför dörren och jag öppnar och i nästa ögonblick kysser du mig och sedan springer vi ut till bilen och åker ut till min stuga vid havet och så fort vi kommit in genom dörren klär vi av oss älskar på soffan.

 

vår kärlek är inte länge panikartad eller hemlig. för åtta månader sedan sitter vi i din säng, lutade mot din sänggavel och ser på varandra och någon kommer snart att ta initiativet till att "prata om oss". du kommer säga att du har panik, att ett förhållande är det mest traumatiska du kan tänka dig och att du kommer få ångest om någon enda person tror att vi är tillsammans. och att det inte har någonting med mig att göra, såklart. det är därför vi inte kysser varandra när någon vi känner ser sålänge vi inte är onyktra, och trots min försäkran om att jag absolut inte tycker vi ska bli tillsammans kraschar vi totalt och ses inte på fem månader. därav alla dessa tusen blogginlägg om dig. fem månader senare sitter du i min säng och är onykter och då talar du som alltid ur hjärtat och säger "jag började få så mycket känslor, och det kunde jag inte ha då". åtta månader senare kysser du mig inför mina föräldrar och säger "du kan ju säga att vi är tillsammans om du vill" och jag skrattar bara bort det för att det är så konstigt och jag vet inte ens vad jag tycker om det där men jag tycker om dig så mycket att jag ibland känner mig alldeles handfallen. 

 

vi sover på madrasser framför öppna spisen. vi dricker kaffe och äter kakor till frukost, badar i havet och dricker öl, hugger ved och lagar mat och går barfota på grusvägar, annars behöver vi bara se till växthuset katten havet. jag tror vi blir friska av att vara vid havet. och att för första gången veta att vi älskar varandra. 

"ska jag släcka?"

"nej inte än, jag vill se på dig lite till. du är så vacker"

 

du åker hem för att gå på arbetsförmedlingen och repa med ditt band och jag tillbringar ett dygn ensam vid havet. det är ösregn och storm och jag sitter vid köksbordet hela dagen som har utsikt över havet och skriver och dricker kaffe och lägger på mer ved i öppna spisen och ger mat åt katten och lagar linsgryta. vet inte om jag någonsin känt mig mer tillfreds. sover på våra madrasser blommiga täcken med katten och när jag vaknar nästa morgon har det just slutat regna. 

 

mitt nya jobb som personlig assistens kan också stavas passiv rökning. doften slår emot en så fort jag öppnar dörren. hon röker en obskyr mängd rosa blend under köksfläkten medan jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe. jobbar 16-23 jämt känns det som men det som är så bra med att bo på geografigränd och jobba på biologigränd är att man en lördagskväll efter avslutat arbetspass kan gå hem och fika, byta om och cykla till scharinska och dricka öl och träffa ens finaste vänner. det regnar när jag cyklar hem, men det tar bara tre låtar och sedan ligger jag i min säng.

 

en kväll får jag ett sms av gustav som skriver att han just fått lift från piteå och att han kanske är i umeå till kvällen. jag är vid havet som vanligt när jag är ledig och får lift till busshållsplatsen av några främlingar som ger mig en bibel, och tar mig till sävar där vårt hus står tomt och möter gustav som hoppat av vid e4an. som alltid känns det som när jag träffar honom har han en stor backpackväska på ryggen och ett paket apelsinjuice i handen. och sin röd- och svartrutiga tröja. det är sent, men vi sitter uppe i timmar mittemot varandra vid köksbordet och pratar och han säger "följ med till tyskland" och som alltid när folk säger så till mig (för det händer då och då) svarar jag med att jag kommer till hösten. nästa morgon liftar han vidare söderut.

 

 

och jag försöker väl för det mesta. med att hålla fötterna stadigt på marken, lära mig varför jag gör vissa saker och funderar alldeles för mycket över vad som är värt att lägga ner tid på att älska. ikväll ska jag jobba, och imorgon fyller han tjugoett vilket också innebär att det inatt är precis ett år sedan jag kysste en främling på hans födelsedagsfest och idag skriver han till mig "jag kommer till dig när du slutat jobba" och jag vet inte det är väl fånigt men varenda gång jag tänker att "det här är sommaren efter" och inser att han är med mig så känns det bara så jävla fint.

 

vi hörs nångång, ta hand om er tills dess.

 

sedan sist har jag gjort lite olika saker (bland annat tagit studenten, mer om det snart) och större delen av tiden hjälplöst (?) kastats omkring mellan ett inferno av känslor, för ett antal nätter sedan ihopkrupen under täcket efter att ha sprungit till nattbussen och även om kvällen tillbringats på bästa sätt skriver jag en anteckning som går ut på ungefär detta: väggarna kommer inte att rasa ner över dig även om det känns så. Sedan lyssnar jag på vaken med p3 och somnar tillslut, och nästa dag sitter jag på bibliotekscaféets uteservering mittemot en vän och jag känner oväntat tårarna trycka bakom ögonlocken då jag måste säga till dig att det gör så ont att du gör såhär för "det här är det enda jag någonsin kommer få med honom" och det vet du ju. det är sista lördagen innan vi tar studenten och den tillbringar vi på scharinska med att kedjeröka på uteserveringen beställa in mer öl och dansa oss svettiga i spanska salen, standardlördagen då den är som bäst. jag har hunnit sova högst tre timmar då du ringer och väcker mig "får jag komma till dig?", du har skickat tolv sms, klockan är halv sex på morgonen och förvirrad fortfarande alkoholsnurrig hämtar jag det extra täcket och öppnar till dig. du säger att du gått hela vägen från en efterfest öst på stan för att du ville träffa mig, och du smakar alkohol och svagt av snus, och hallå, varför är jag inte som allra mest kär nu när det plötsligt verkar totalt smärtfritt?

 

jag undrar varför jag fortfarande skriver om dig, då jag vet att du har gråtit över mig fastän jag aldrig gråtit över dig, då du skriver till mig du är bland det finaste jag vet och kysser mig bland folk, då du referar till oss som pojkvän och flickvän även om jag vet att vi båda vet att det är på skoj, då du säger "du vet ju att jag kan säga allt till dig", och du ibland om nätterna säger sådana saker till mig som jag aldrig trodde du kunde säga till någon. hur du ibland ser på mig just efter att vi älskat och hur jag känner ditt hjärta slå och slå innanför bröstkorgen. då fattar jag fattar varför jag skrev ändlöst långa texter om att jag gick av utan dig, men nu vet jag att du också gick av. vi dricker öl i en klätterställning, går barfota i ålidhemsskogarna och lyssnar på sigur ros, du målar med mina akrylfärger och jag sover, vi sitter uppflugna på fönsterbrädan och lyssnar på din favoritlåt, vi handlar och lagar mat tillsammans, bråkar om vilka kryddor vi ska använda, och jag tror aldrig att vi tidigare ätit frukost tillsammans två mornar i rad.

 

.

 

först tänker jag att, det bästa med studenten är att åka kollektivtrafik i studentmössan och känna sig som huvudpersonen, att exakt alla skiner upp när de ser en. sedan tänker jag att det bästa är känslan då vi rusar in i valhalla och dansar på scenen och sedan tänker jag att den absolut bästa känslan med studenten måste vara då det är exakt tio sekunder tills vi ska springa ut och sedan öppnas dörrarna och jag vet att: jag hatar skolsystemet, jag fattar inte varför jag har gjort det här, jag har varit för feg för att hoppa av fast jag velat, men jag vet att: här tar det slut, jag kommer aldrig någonsin mer att ägna mig åt någonting som bara vill skjutsa ut mig i någonting jag inte vill vara en del av, nu är jag precis mig själv, och det vet jag då jag springer ut och det regnar och vi skriker så högt vi bara kan bara för att vi kan och lyckan verkar bubbla i kroppen. jag är tveksam till om någonting kommer kunna väga upp den känslan, och sedan vet jag att jag hade överlevt vintern tusen gånger bättre om jag vetat att du på min student skulle gå hand i hand med mig genom stan så fort jag hoppat av flaket och att du skulle kyssa mig, om jag vetat att du skulle kyssa mig på min student. du köper kaffe till mig och vi sätter oss i en folktom galleria och du skriver ditt namn i min studentmössa och jag håller om dig fånigt hårt men vadå.

 

jag blir bakfull klockan fem, men det gör ingenting för klockan sju öppnar vi de första ölflaskorna och vi förfestar på västerslätt, alkoholen och insikten om att vi har tagit studenten sjunger i hela min kropp och jag vet att denna dag inte hade kunnat bli bättre och: hur många kärlekshistorier kan jag bära på samma gång?

 

jag tänker att det allra bästa med studenten kanske är när en puss som man verkligen älskar plötsligt övergår till en kyss och du har fingrarna i mitt hår och fortfarande med våra ansikten tätt intill varandras och jag ser ingenting kanske för att jag fortfarande blundar efter kyssen men då du viskar: jag gillar dig. 

och jag bara antar att det är sådant som måste hända på studentskivan om det inte redan hänt under de tre åren då vi gått i samma klass och sagt att vi älskar varandra flertalet gånger och planerat resor tillsammans, vi har suttit hos rektorn och försökt byta bort mattekurser, vi har fejkat inlämningsarbeten, du har hatat någon jag varit tillsammans med för att han varit otrogen mot mig och vi har skickat vykort till varandra undertecknat med "din vän för alltid". och dagen innan studenten sitter vi ensamma i din bil och när vi stannar vid ett trafikljus ser du på mig och säger att vi får aldrig sluta umgås bara för att vi tar studenten nu! och jag lovar jag lovar och sedan kysser vi varandra på studentskivan. 

 

vi dansar och dansar, ser slutligen solen gå upp över umeå från en takterass och just när jag ska smita från efterfesten får du syn på mig och så säger jag: när kan vi ses igen? och sedan kysser vi varandra just utanför dörren och jag springer nerför trappan och klockan tre på morgonen går jag hemåt med studentmössan på huvudet och känner att allt nog blivit precis så perfekt som det bara kunde bli.

 

och nu undrar man mest över allt som kommer att hända.

 

 

 

idag lyssnar jag på denna

dagarna som passerar nu, visst är vi förälskade? visst har vi aldrig någonsin känt detta. det är tio dagar tills vi springer ut och vardag och helg flyter ihop, nätterna blir längre och ljusare och visst blir vi förälskade och galna av detta för jag älskar med någon under ett öppet fönster i en sunkigt vacker hippielägenhet och efteråt delar vi på en cigarett och röken letar sig dels in i lägenhetens alla vrår och dels utåt; om en månad ska du ut i världen och luffa och för precis tre år sedan var det vi mot hela världen men detta är ändå första gången jag kan älska med dig och därför tror jag min värld blivit varmare. graderna i umeå stiger som besatt av någonting, jag köper cola istället för kaffe och sätter mig på bibliotekscaféets uteservering, med samtliga kurser avslutade och högsta betyg i alla kombinerat med min i snitt femtioprocentiga frånvaro anser jag mig ha rätten att skratta skolsystemet rakt i ansiktet, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför jag ens orkade bry mig om den biten då jag kommer att använda dessa tresiffriga bokstavskombinationer på ett papper till precis ingenting alls. det blir fredag och vi dricker mitt på dagen-öl och smälter i värmen, rullar sushi och cigaretter vid mitt köksbord och trängs sedan på min balkong resten av kvällen innan vi hamnar på en liten fest i ett studentrum på fysikgränd tjugotre där det är okej att röka på fönsterkarmen.

 

 

så är jag i upplösning men dock samlad och lugn och du kysser mig i köket, jag undrar när det var du började överrösa mig med kärlek och invagga mig i denna knäppa men sanna trygghet inte likt någon annan. en trygghet parallellt med ett oberoende, jag vet att det är precis detta jag vill ha och det enda sätt på vilket jag skulle kunna må bra av att leva med en annan människa. du somnar med huvudet på mitt bröst och det är för varmt för att sova i varandras armar så jag flyttar försiktigt på dig och vänder mig om och somnar. nästa morgon äter vi sushi till frukost, det är kvavt i luften som om det ska börja åska närsomhelst, vi lyssnar på dire straits och hånglar i min säng och efteråt säger du: det känns som vi är revolterande ungdomar på åttiotalet som inte bryr sig ett skit. det börjar regna och himlen som varit blå i två och en halv vecka blir plötsligt mulen och vi delar öronsnäckor på bussen hem till dig; jag hoppas att vi aldrig slutar med det här som vi håller på med. hemma hos dig dricker folk öl och klipper buskar och sår grönsaker i trädgårdslandet, jag ligger mest ihopkrupen i din säng och lyssnar på när du får utlopp för din gitarrabstinens och slumrar lite då och då. på kvällen trängs vi på scharinskas fullproppade uteservering, smugglar in folköl som vi häller över i glas på toaletten, dansar oss lyckliga i spanska salen och euforin får sitt utbrott när dj:n spelar åttahundra grader. då är allt väl.

dessa två bilder har lisette tagit, hon har även gjort denna underbara film som ungefär handlar om vad vi gör på helgerna (och vardagarna också för den delen). i fredags skickade jag in gymnasets sista inlämningsuppgift, skrev ett lyckosprudlande sms till fabian och hoppade på bussen ut till mina gamla hemtrakter som är alldeles underbart idylliska den här tiden på året. vi blev euforiska av kombinationen att rulla cigaretter och lyssna på dylan, drack öl och grillade och pratade om sådant som man gör när man snart ska ta studenten och har levt vad som känts som ett helt liv tillsammans och gått igenom precis alla perioder i sitt tonårsliv med varandra. alla dessa ord om hemligheter delade sena nätter på madrasser i någons rum halv fyra på natten när man gick i högstadiet och "jag kan inte ens gå, utan er luft i mina lungor". tycker om er så obeskrivligt jävla mycket.

 

annars då? den svåraste frågan är inte "vad ska du göra efter studenten?" för jag växlar mellan olika svar till alla som frågar för vi får väl se vad som händer, det är så mycket jag vill göra att det knappast är några problem på den fronten iallafall. den svårare frågan är snarare "hur mår du?" jag vet inte, jag mår bra tror jag? bra, ganska bra, helt okej, eller jättebra? ibland, oftast på aftonen, kan jag bli orolig och tänka att ångestmolnet nog inte är så långt borta ändå, sedan minns jag att jag kommer dö om det tar mig, och då låter jag det inte hända. då tänker jag precis alla tankar jag kan som jag vet håller undan den. det finns konkreta fysiska saker jag kan göra för att hålla mig så stabil som möjligt, och det är att äta och sova bra, det har jag lärt mig efter orealistiskt lång tid; även om ångesten får dig att vilja kräkas bara av att prata, så måste du äta. det var uppdrag 1 som en av mina bästa vänner gav mig när han var i england och jag flyttade hem till mina föräldrar för att jag inte klarade av någonting: ät. ät så mycket du kan så att du kan tänka ordentligt. så om jag gör det har jag en ganska bra utgångspunkt. jag tänker att detta handlar om hela mitt liv, inte en jävla gång till. så jag gör i ordning en kanna kaffe och gör några smörgåsar och sätter mig på balkongen och läser en bok. 

 

 

 

min studentmössa har kommit, vi räknar ner dagarna. jag har inte mindre än två hela dagar vita från kaffe då min magkatarr som jag inte sett på nästan ett år skyltar med sin existens, jag rullar ett sparsamt antal cigaretter och överför pengar från mitt sparkonto för att ha råd med en kopp thé på bibliotekscaféet. du är det närmaste jag någonsin kommit en annan människa annat än mina allra bästa tjejkompisar, och jag tänker lyckosprudlande att jag aldrig upplevt en vår eller försommar med dig tidigare, att jag bara har en sommar och en höst i minnet och sedan en tom kall vinter då jag förutom den avgrundsdjupa saknaden gick runt och undrade saker som vad du använde för vinterkläder och om du hade någon bättre taktik än jag att för överleva, men nu har jag upplevt våren och försommaren med dig; vi klättrar upp på ditt tak för att fånga den sista solen och dela på en cigarett och det är så svindlande högt upp att jag blir lite skakig. vi går till konsum och köper glass och mjölk och snus och jag tänker att jag hoppas att jag aldrig kommer vänja mig vid tanken på att det jag vi hoppats på hela tiden faktiskt hände, det går att komma tillbaka när man lämnat varandra utan vettig anledning och det går att vara bästa vänner istället för att vara kära om det råkar vara så att det är det enda som funkar. då går det faktiskt.

 

med denna video som bakgrund säger du såhär när vi när vi ligger nedbäddade i din säng med täcket upp till hakan och ditt huvud på mitt bröst: om vi hade körkort och en bil, då skulle vi köra till norge nu, vi skulle fälla ner baksätena och placera dit madrasser och köpa persienner och ett triangelkök och så skulle vi bara dra. och så tummar vi på att ha körkort innan det blir vår igen. hjärtslag, jag lovar jag kan höra dem trots att de är instängda i ditt bröst, efteråt stryker jag pärlorna av svett från din panna och öppnar fönstret för det är så varmt och du spelar lite gitarr och sedan kryper vi ihop i vår skedformation längst ut vid sängkanten och försöker somna.

 

avslutar detta inlägg med denna låt och säger godnatt för ikväll.

 

 

klockan är tre på natten jag ligger och sover i din säng och du kommer hem med alkohol som rusar i ditt blod och knappt tio sekunder efter att jag vaknat av att ytterdörren öppnats ligger du med hela kroppen tryckt mot min. vi ligger ihopkrupna längst ut vid kanten av din säng som vi alltid gör. du säger att du varit så rädd och att du tänkt cykla hela vägen hem till mig ifall jag inte varit där. du säger förlåt tusen gånger, och som vi alltid gör låtsasbrottas och slåss vi du kysser mig mitt i allt fönstret står öppet för det är sommar och alldeles varmt för att sova nära någon egentligen, jag lyssnar sömnigt koncentrerat på dina ord som är så pass betydelsefulla att de blir hemliga typ gömda i min hjärtgrop från och med nu. och så säger du: du tror bara att jag är full nu, men jag är jätteärlig. vi somnar. nästa natt sitter vi i min säng och rullar cigaretter, och jag tänker att det snart gått ett år. och det är fortfarande spännande att kyssas i busskurer och jag är fortfarande obrydd över hur många andra du kysser och så plötsligt när vi ska gå fyra hållplatser från hamrinsberget hem till mig säger du: du är den som vet mest. och jag undrar hur det gick till från att jag hånglade upp dig på den där toaletten på den där festen med en behaglig alkoholhalt i kroppen och att ditt skägg stack mig i ansiktet en vecka efter det somnar du med armarna om mig och hur jag fem månader senare skriver en dikt om hur fruktansvärt jävla ont det gör i hela mig att du är borta och tre månader efter det hur du sitter i mitt vardagsrum och dricker kaffe. och så denna morgon då jag kyser dig hejdå för jag måste åka till skolan och skriva ett nationellt prov men du ligger och sover i min säng och det är absolut ingenting med den saken som jag behöver tänka mer på för jag tror inte vi tänkt försvinna igen.

 

 

det är tjugo dagar kvar till studenten och om en månad har jag lämnat umeå. 

1. i fredags drack vi öl vid kajen och sedan vandrade vi vidare till scharinska där vi invigde uteserveringen. 2.bibliotekscaféet hade öppet till 20 pga kulturnatta vilket det aldrig har annars, detta var vi såklart glada över så jag och lisette gick dit den sista timmen och jag avnjöt den klassiska kombinationen kaffe och cigaretter (tillsammans med liten kaka). 3. solstrimmor på mitt sänglakan när jag vaknade imorse.