och det känns som ett gift som jag inte kan få ur mitt blod. jag cyklar tre mil ensam längs en motorväg och tänker att jag kommer nog dö här tills jag plötsligt får lift med ett tidningsbud fem på morgonen. allting för att jag inte kan stanna och jag tänker att det kanske finns en fristad vid havet men jag vet att jag fortfarande kommer behöva vakna nästa morgon och det är det allra jobbigaste. att jag vet att jag absolut inte får tänka på honom på ett långt tag för det kommer inte ge mig någonting annat än så fruktansvärt ont på alla de ställen där man kan ha ont. vilken är en enorm omställning från att ha varit det jag låste in mig på toaletten under alldeles för jobbiga skoldagar och tänkte på, att jag alltid brukade tänka på hur bra jag mådde av att vara tillsammans med honom innan jag skulle somna. hur jag riktigt drunknade och somnade berusad av känslan alla mina minnen av hans ord hans läppar hans hud och hans hår. och nu måste jag vänja mig vid tanken att aldrig mer, det är alldeles för farligt att tänka någonting annat. jag vill inte glömma känslan av att vakna med hans doft överallting omkring mig, men jag måste glömma att han någonsin varit här i mitt rum för att jag ska klara av att leva här. att allting är mitt och det är ingenting han kan ta ifrån mig och jag vet att det dummaste jag kan göra är att förknippa allting med honom. men just nu är det bara så jobbigt. att vi har sett alla mina favoritfilmer tillsammans, att mina favoritcigaretter är hans favoritcigaretter, smaken av rödvin, att alla ställen jag är på har jag varit på med honom. att jag älskar göteborg, men att det gör för ont att älska honom. att vi drömt om att flytta till alla mina favoritstäder tillsammans, att jag fortfarande drömmer om det.