Jag åker till Berlin för att leta efter en person som levde där för över fyrtio år sedan, vars vykort jag av en slump köpte på en marknad i våras. Det är daterat den tredje juni nittonhundrasjuttio, avsändarna är hans föräldrar som var och semestrade uppe i bergen i Polen, skrivstilen är svår och på gammal tyska och innan jag åker dit får jag hjälp med en möjlig översättning av det. Det är adresserat till en gata i Johannisthal. Jag letar mig djupt in i universitetbibliotekets magasin för att hitta en karta över ett sjuttiotalets Östtykland, ett land som inte ens finns längre, för att kunna se ifall gatan dit vykortet skickades ligger på samma ställe idag. Jag slår upp hans namn i telefonkataloger, letar i arkiv och register, men träffar bara glömska. Så jag åker dit och vandrar längs hans gata mitt i natten, i ösregn och i solsken och ställer mig utanför porten och ringer på porttelefonen. Det är som släktforskning fast utan mål, mening eller koppling. Det är precis som om man faktiskt kan bekämpa glömskan med exakta adresser, och som om om kan föra egentligen omöjliga samtal med det förflutna. Det är en vilja att vårda någonting som egentligen inte har någonting med mig själv att göra, men som ligger före mig i tiden. Detta vykort skrevs innan jag ens var född eller ens påtänkt, och nu håller jag det hårt i min hand. Och plötsligt finner jag mig själv innanför dörren i den lägenhet där han växt upp, där vykortet förmodligen landade på dörrmattan för fyrtiofyra år sedan. 

 

3/1, Berlin.

Någon har krossat fönstret på Taqueria Florian men annars är det precis som förra gången.

Hit verkar man gå för att läsa tidningen, spela schack eller bara dricka rödvin på tu man hand med sig själv.

På en kiosk runt hörnet köper jag gauloises blondes. Förpackningen är djupblå.

Den äldre herren som sitter bredvid mig har en hög med dagstidningar framför sig.

 

Taqueria Florian är en annan plats. Jag har ingen tydligt uppdrag här.

Jag behöver bara dricka upp sedan kan jag gå.

Jag kan gå längs oändliga Oranienstraße men ändå aldrig komma hem.

Jag kan vara här men aldrig där eller på en annan plats samtidigt.

En ruta är krossad men ingenting mer.

 

Jag kan inte läsa litteratursidorna på tyska.

Jag kan inte komma hem om jag är på Oranienstraße.

Jag kan läsa Albert Camus utan att tänka på någon annan än Albert Camus.

 

En äldre herre som suttit en bit framför mig med en citron i sitt ölglas och läst tidningen oändlig långsamt reser sig upp och ska gå men innan han går kommer fram till mig och frågar vad jag läser.

Det är Albert Camus anteckningar mellan åren nittonhundratrettiofem och nittionhundrafyrtiotvå.

Det är kanske mitt ihärdiga understrykande av ord och meningar som uppmärksammat honom. Då blir han som sitter bredvid mig nyfiken och vi börjar att samtala. Han skriver ner en boktitel på tyska åt mig, mythos des sisyphos.

4/1, Berlin.
Då det är kväll på Taquerian Florian är människorna lite mer uppsluppna, lite mer befriade, och kanske också att man är lyckligare med ett glas rödvin framför sig. Jag åker till Berlin för att skriva, och för att läsa sådant andra har skrivit. En man kommer fram till mitt bord (samma som igår, det enda som var ledigt när jag kom hit), såg på mig och sa bara ”do you write poems?” och sedan direkt utan att vänta på svar säger han vidare ”do you write stories and stuff?” Han säger det inte på ett ironiskt sätt utan endast nyfiket och uppskattande. ”That’s good”, säger han sedan och pekar på sitt eget huvud som om han menade att allting sitter djupt inne och att det är bra att skriva ut det. Det är väl förvisso sant. Några gatumusikanter eller liknande kommer in på kaféet, det verkar som att de är här ofta då de blir välkomnade med att personalen stänger av musiken som spelas så att de ska kunna spela sin. Herren som sitter bredvid mig gör anteckningar i sin bok och sneglar då och då på min Camus-bok, och kvinnan som just gjorde honom sällskap ler stort mot mig och håller kvar min blick när jag ler till svar. Jag märker att även jag blivit lite uppsluppen av vinet. Alla verkar känna varandra här. Det är mycket vackert här.

 

5/1, Berlin.

Framkallade bilder idag, och var till biblioteket med begagnade böcker där en får röka inne och kan be om ett glas vin vid kassan. Det verkar faktiskt tänkt att en ska kunna leva där bland alla böcker och aldrig behöva lämna stället. Det finns spisplattor och massor av mat en kan tillaga, och böckerna är staplade så högt i tak att en behöver ställa sig på pallar för att kunna läsa titlarna på de översta. Det finns även en frys full med öl samt så många askfat att det skulle räcka till en armé. Kvinnan som rår om stället sitter alldeles stilla och när hon andas gör hon det så djupt och tungt att det låter som att hon sover. Allt verkar mycket ansträngande för henne. Plötsligt reser hon sig och går till brödrosten som bokstavligt talat står mitt bland alla böcker, för att göra iordning någonting att äta. Medan hon väntar på att bröden ska vara färdigrostade bläddrar hon lite förstrött bland böckerna som ligger där.

 

7/1, Berlin.

Igår kväll när jag kom till Taqueria Florian satte jag mig vid den enda lediga platsen som var en av de där höga stolarna där man har bardisken som bord. Det kändes som att jag tog någons plats när jag satte mig där, som om man behövde vara Hemmingway för att få sitta på en av de där platserna eller någonting. Jag frågar efter ett glas torrt vin och börjar läsa min bok. Läste ut Camus anteckningar igår och nu har jag börjat med en bok av Patrick Modiano som heter de dunkla butikernas gata. I den letar huvudpersonen efter sig själv då han som följd efter en total minnesförlust för tio år sedan inte längre vet någonting om sitt förflutna. Jag frågar kvinnan som sitter bredvid mig ifall hon behöver askfatet som jag flyttat närmre mig och som följd av det pratar vi resten av kvällen. Hon frågar mig på vilket språk boken jag läser är skriven på och säger att jag måste läsa Susan Sontag eftersom att hon är den mest intelligenta kvinna hon vet om. Jag säger att jag självklart ska göra det och menar det också. Hon heter Rebecca och har ljust hår som ser så mjukt ut, det är som att jag vill röra vid det. Vi pratar vidare och hon säger att Berlin är ett dåligt land att lära sig tyska i, då berlinarna pratar slarvig och oartig tyska. De säger ein istället för einen och jag ber henne lära mig hur man säger att man skulle vilja ha ett glas vin. Hon säger att hon tycker att arbetarklassen, därifrån hon kommer, saknar ett intellektuellt språk. Jag säger att jag tycker att det verkar väldigt synd. Den äldre herren som suttit granne med mig en kväll tidigare och var djupt inne i sin bok men ändå sneglade på min kommer fram för att säga adjö till henne. De känner tydligen varandra. Jag frågar henne vem han är, och hon säger att han har kort tid kvar att leva ifall han inte får en ny njure av någon snart. Jag tycker att det känns så ledsamt. Innan hon ska gå säger hon till mig att om du någon gång behöver hjälp med någonting, så hittar du mig här på kaféet. 

När jag går därifrån mot tunnelbanan är det nästan midnatt men blomsterbutikerna är fortfarande öppna. Det sitter en äldre man i vagnen bredvid min och läser morgontidningen. Vagnen rycker och kränger i tunnelbanesystemets svängningar.

8/1, Berlin.
Någon har fixat den trasiga rutan på Taqueria Florian. Rebecca är här, hon sitter vid bardisken och dricker rödvin ur en karaff. Det är mitt på dagen och hennes ljusa skratt hörs över hela kaféet. 

Berlin är bättre än förra gången, helst vill jag stanna där. Jag bor i en lägenhet som ligger längs Prenzlauer Allee, tillsammans med en student från Konstfack. När vi inte konverserar kan vi bara dela på en vinflaska och i tystnad syssla med vårt. Grannarna röker marijuana så att det luktar i hela trapphuset och spelar techno på hög volym mitt på dagen. Det är ganska kyligt och solen skiner och är svart om vartannat. Jag dricker en ansenlig mängd Club-Mate som uppenbarligen kommer att ge mig nästintill abstinens då jag lämnat Berlin, dricker kaffe på kaféet runt hörnet och äter långa frukostar på kaféer som ligger på gångavstånd och köper nya fast gamla brev, vykort och bilder på söndagsmarknaden i Mauerpark. Det är som om jag tar över ansvaret för dem, "de som de skickades till vill inte längre veta av dem, och nu är vi, som inte var födda på den tiden, deras adressater och väktare". 

Jag går mer eller mindre vilse minst en gång per dag och sista dagen i Berlin skriver jag ett brev till honom, som förra gången jag var där, som jag avslutar med den kanske mest sentimentala meningen jag någonsin varit fånig (och olycklig kär) nog att uttrycka: När jag kommer hem fyller jag 21. Ibland tänker jag att det är färre år mellan oss då, men sedan kommer jag ihåg att du ju också blir äldre. När en skrivit något sådant är det som om en inser att det är förlorat men accepterat och att det inte kommer att gå över, för jag har varit nitton med honom och det ska väl vara en lång tid från det till det att man fyller tjugoett men så är det inte och så kommer det förmodligen aldrig att bli heller. Jag vet att jag kommer att vara okej, men ibland, även om det är med många månaders mellanrum, känner jag mig så plågad att jag plötsligt börjar gråta på bussen. Minnet är förrädiskt, i tankarna vaknar jag fortfarande upp med honom ibland. Trots att jag uttryckligen skrev i brevet att han helst inte behövde skriva och tacka för det, kommer ett sms bara några dagar efter jag kommit hem där han tackar för brevet, det var väldigt fin läsning, det är fint att höra att du mår bra. Någon jag känner säger till mig att hon sett honom sitta på ett kafé och att han såg så bedrövad och olycklig ut, och en natt senare drömmer jag att jag ringer till honom och gråter. Min något melodramatiska plan ifall jag skulle ha någon är att prata med honom en gång om året i brevform från Berlin men att han aldrig får svara. 

Kommer hem till Umeå och känner mig ungefär som Albert Camus skrev, såhär: varför ska jag skriva eller skapa, älska eller lida? Det som gått förlorat i mitt liv är egentligen inte det viktigaste. Allt verkar onödigt. Men samtidigt är det som att min kropp och allt som är jag fordrar allt detta. Jag får besök, han kommer till mig med tåget sent en kväll och när vi ska sova frågar han mycket försiktigt om han får sova med mig, och sedan kysser vi varandra för första gången. Jag har skrivit så mycket om honom känns det som, om hur vi träffades som hastigast på ett aktionsläger för två och ett halvt år sedan, om hur jag alltid är kär i honom när vi träffas men att jag mellan gångerna vi ses nästan kan glömma honom eftersom det kan gå så lång tid, men hur han plötsligt kunnat skriva jag tänker på dig hur är det, eller den gången han sov över för längesedan men då jag inte vågade föreslå att han kunde sova med mig, hur jag hälsar på honom då han jobbar i fjällen över sommaren och vi inte setts på ett helt år och jag tänker att han bara blir vackrare och vackrare, och på Urkult då vi berusade somnar tillsammans i hans tält. Han åker sedan från mig klockan fem på morgonen, och jag somnar om bland lakan som doftar av honom. Jag vet inte vad vi gör med varandra, för en vecka senare kommer han tillbaka efter att han varit och vandrat i fjällen, och det dygn han är hos mig gör vi ingenting annat än att ligga omslingrade i min säng men utan att kyssa varandras läppar igen. Det är som att våra kroppar redan är för nära varandras för att kunna komma närmre, som om det är så ömt att det bara skulle göra ont att kyssas och sedan skiljas åt, eller som om vi bara plötsligt är oförmögna till det. Han säger att du luktar alltid så gott, särskilt här och stryker försiktigt vid en punkt på min hals. Vi ligger i sängen prick hela dagen förutom då jag åker iväg två timmar för att dricka vin ur pappersmuggar på Littfests kontor. När vi lagat en slarvig middag bara för att en ju måste äta går vi och lägger oss igen som för att kompensera för att vi inte kommer kunna sova med varandra eftersom han åker samma natt, och sedan följer jag honom till nattåget, kysser hans kind och han stryker min hand och sedan är det liksom inte mer med det.

Och en sak till innan jag slutar, ett litet tag efter att jag kommit hem från Berlin får jag detta mejl, som svar på den lapp på tyska jag satte upp i trapphuset där personen som mottog vykortet för fyrtiofyra år sedan bodde:

Dear Anna,
my name is Susanne. My father lives in Pilotenstraße 23. He is the only one who knew the person you're looking for and still lives in that place. I myself was six when his father died on a bench in front of our house, which I saw (today I'm 36), I will never forget that because I was the person he smiled to before he closed his eyes. But my father told me yesterday that by then the person you're looking for must have already disappeared. My father doesn't speak english at all but doesn't mind to answer questions.